Hon ville ha ut mer av livet. På lätta vingar drog hon hemifrån härom kvällen. Hittefågeln som jag fångade på Flextronics parkering för några år sedan hade acklimatiserat sig i vårat kök. Hon hade fått en partner. Livet på en pinne. Förhållanden kan med tiden bli slentrian och mest bestå av vänskap. Glöden saknades. Visst ville hon ibland. Hon brukade närma sig honom som vi döpt till Egon med sänkta plymer, och hoppas på lite närkontakt. Hon blev alltid besviken. I bästa fall väste Egon. I värsta fall gjorde han ett utfall med näbben. När vårkänslorna kom fick hon nog. Försäljaren som sålde tv-kanaler ringde på dörren, alla som vet hur enkelt det är att bli av med en sådan förstår att fågeln hade en god stund på sig att sikta på dörrspringan. Som en raket kom hon farande. På en sekund svävade hon flöjtande högt över Östercentrum. Jag tror att hon var lycklig.
Men på en pinne i köksfönstret sitter nu hennes ex. Surmulet blänger Egon upp på skatorna som häckar överst i päronträdet. Våren är inte för honom. Det gör ont när knoppar brister.
Vårkänslor eller inte, men våren har varit seg. Länge trodde jag att den digitala termometern utanför fönstret hade dåligt med batteri. Graderna orkade liksom inte uppåt. Annat var det med febertermometern. Två extra pinnar celsius. Dubbelt så mycket som en, men på det hela taget väldigt lite. Ändå gör två grader förödande skada. Hela familjen däckades av influensan med hostan från helvetet. Efter fyra dygn med två grader för mycket i kroppen händer det läskiga saker. Utslagen på ullmattan i vardagsrummet såg jag ett tv-program om Gibraltar. Man tänker så flummigt med feber. Jag somnade med huvudet på ett tjockt spansk-svenskt lexikon. Det hände märkliga saker. Med örat mot boken var jag plötsligt på väg mot Gibraltar. Lite som när man somnar på flyget eller på en buss. Alla resans ljud fanns inuti mitt lexikon. Fantasi ger större hjälp än Alvedon, tänker jag som nu nästan sett Afrikas kust på andra sidan sundet.
Att ha tråkigt föder kreativitet. Febriga nätter har märkliga figurer tittat på mig ur kalkstensgolvet i badrummet. Uppnästa typer och udda existenser rör sig i golvet. Beroende på sinnesstämning kommer där nya hela tiden. När jag ytterst sällan brukar komma hem sent från krogen händer det att två bystiga damer dansar nakna för mig bland de slipade fossilerna.
Att vara sjuk tycker jag är det tråkigaste på jorden. Efter bara några dagar kryper det i kroppen. Eftersom dörrförsäljaren inte lyckats med annat än att ge vår fågel frihet har jag fördrivit tiden med att se de där dag-tv-programmen som jag inte visste fanns. Repriser på bondeprogram och oändligt antal meningslösa matlagningstävlingar. Nej, här finns utrymme för reallity. Låt två totalt utslagna människor ta hand om två nästan lika sjuka barn. Varav en har diabetes och blodsockret måste kontrolleras var tredje timme på nätterna. SVT, där har ni drama värt namnet.
Om någon hittar en ljusgul nymfparakit är hon vår.