Nära katastrof på gurkfronten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Redan innan det ljusnat kör vi sen till Klintehamn för att vara med på marknaden där. Det ska bli mycket trevligt. När vi kommer fram visar det sig att vi är ute i mycket god tid.
En vecka för tidigt!
Det regnar och allting i samhället är stängt. Nej, inte Hasselas bageri och konditori. Där träffar vi Lars Siggelin, föreståndaren på Hassela, som den här morgonen fått rycka in som bagare. Vi fikar och pratar om taxirånet för några dagar sen, då två ynglingar hotade chauffören med kniv och tvingade av henne pengar. Polisen misstänkte först att rånarna kom från Hassela, men så var det inte.
-Tråkigt att våra ungdomar alltid blir misstänkta så fort det händer något, men det är väl sånt man får leva med. När någon från oss ställer till med något är vi alltid mycket noga med att tala om det. I det här fallet var det två ungdomar här från samhället, som inte har någonting att göra med Hassela, säger Lars Siggelin.
Och nästa lördag ska vi återigen stiga upp vid femtiden och packa bilen med böcker, reklamskyltar, yxa...
Min ordinarie leverantör av gurkor i Linde misslyckades med skörden i år, så där fick jag inga gurkor att göra salt- och jäst surgurka av.
Katastrof!
Men allting ordnar sig till slut. En odlare i Hemse lyckas skrapa ihop sex kilo, så nu står saltgurkorna på saltning och surgurkorna på jäsning.
Lycka!
Men än en gång drabbas jag av det märkliga, att lagen till mina inläggningar aldrig räcker. Som till exempel till saltgurkorna. Jag följer receptet till punkt och pricka, men lagen når bara upp till halva mängden gurkor i glaskrukan.
Minst dubbel sats måste jag alltid göra och aldrig får jag veta vad det beror på. Alla gurk-, strömming-, tomat och sillinläggare jag talat med säger att de aldrig har några sådana problem.
Är det feltryck i just mina kokböcker, eller vad är det fråga om?
I förra krönikan sympatiserade jag med den snabbt växande miljörörelsen Asfaltsdjungelns indianer, som i storstäderna nattetid smyger omkring och pyser däcken på parkerade stadsjeepar. "Olagligt? Kanske, men ändå en demonstrationsform värd sympati", skrev jag bland annat.
På min nya hemsida (www.bisongotland.se) fick jag omedelbart svar från Anton:
"Vad är det för trams? Vad skulle du själv säga om du fick dina däck saboterade på det här viset? Jag antar att du skulle bli skitförbannad".
Och jag svarade:
"Ja, jag skulle säkert bli skitförbannad. I synnerhet om det var tidigt på morgonen och störtregn och jag hade bråttom. Visst. Men nu äger jag ingen stadsjeep och skulle heller aldrig komma på tanken att skaffa en. Den här typen av bilar kan vara befogade om man bor på landet och äger mark med svårframkomliga små vägar och svårforcerad terräng. Men jeepen som enbart energiförstörande statussymbol SKA motarbetas!"
I torsdags var jag på Coop i Visby och signerade min nya bok och då kom det en man och berättade att han äger en sån där jeep. Trots att han bor i stan. Han försvarade sitt bilval och menade att man inte ska dra alla stadsjeepar över en kamaxel.
-Min jeep drar mycket mindre bensin än en vanlig Volvo, sa han bland annat.
Förra veckan skrev jag om Ingegerd Nobell, som dog två dagar efter sin hundraårsdag. Jag försökte tänka mig in i hur hon själv funderat. Blir man så gammal som nittionio år, då vill man nog också bli hundra. Det blev Ingegerd och när födelsedagen var över kanske hon tänkte så här, gissade jag: "Nu lägger jag av!"
Jag får ett mejl från hennes son Lars:
Ja, det var så att min Mor ville bli hundra år. Hon berättade bland annat om när kyrkklockorna ringde då första världskriget bröt ut. Hon berättade mycket för mig om sitt långa liv och hon var fullt kontaktbar på 100-årsdagen. Tack för de fina raderna du skrev.
Den stora drickefesten närmar sig och juryn är nu utsedd. I egenskap av ordförande har jag en väldig makt vid valet av jurymedlemmar och den makten utnyttjar jag naturligtvis.
Först väljer jag mig själv. När jag har tackat för förtroendet och sagt ja, ger jag mig i kast med resten av juryn. Sammanlagt är vi, enligt tradition, fyra män och två kvinnor. Helt odemokratiskt visserligen, men... Av kvinnorna är en speciellt inbjuden medan den andra är en "kvinna av folket", som efter upprop i den här krönikan anmält sitt intresse för att få vara med och utse årets bäste bryggare. I år anmälde sig inte mindre än elva kvinnor.
Årets jury:
En före detta krogägare i Burgsvik, en Fåröbo från Stockholm, en mjölkbonde från Gerum (kvinnan av folket), en ordförande i svensk-danska parlamentarikerförbundet i Sveriges riksdag från Stenkyrka, en kulturnämndsordförande från Visby och så den diktatoriskt demokratiskt valde (jag).
Och inte nog med det. Jag har dessutom snott åt mig årets trevligaste uppdrag. Drickbilens rundtur dagen före själva tävlingen, för att hämtar tävlingsdunkar hos dem som själva inte har möjlighet att lämna in sina brygder. Bland dem utses sedan "Årets bästa hämtdricke", även det en mycket åtråvärd utmärkelse.
Så trevligt kan man ha det när man har möjlighet att bestämma själv.
Skid-Sverige håller andan.
Jag har fått ryggskott och tvingas hålla upp med träningen inför Vasaloppet.