Pappa fick vingar och lämnade detta livet för kanske ett annat, vad vet vi som är kvar, vad vill vi egentligen veta.
Tiden har gått, snart två månader nu, och jag kan inte säga att jag tänker sorgliga tankar och önskar honom tillbaka varje dag, för det gör jag inte.
Det gick som det gick och det är bra som det blev. En sorts lättnad, ett tidigare okänt steg taget.
Det händer att jag tänker att han ringer nog snart men jag har själv inte någon gång ringt det telefonnummer han hade. Jag vet att det kommer att tuta ej-längre-i-bruk-toner. Det blir så definitivt då.
Men livet, mitt liv, har inte förändrats och ibland undrar jag när den tunga sorgen ska komma. Går och känner skuld att jag inte varit tillräckligt ledsen. Onödig känsla, kanske. Säkert mänsklig.
Det är oerhört dyrt att dö. Om nu pappa flög fritt på lätta vingar sedan hans själ lämnat denna dimension så landade räkningen på hallgolvet med en desto tyngre duns.
20 000 kronor!
Och då var det ingen överdådig pompa för pappa var ingen överdriven person, sökte sällan uppståndelse och publik.
Det var en i många delar bra byrå jag anlitade, men jag satt där ändå den där dagen med alla dessa frågor utan vidare överblick.
Pappa som gått bort dagen före och jag, ensam, i en situation jag aldrig tidigare befunnit mig i: Vilken vers i dödsannonsen? Vilken förtäring vid minnesstunden? Vilken blomsteruppsättning, varsågod, vi har några exempel här. Vilken typ av kista, här finns flera prisklasser? Någon solist under ceremonin?
Att nära sig på döden är naturligtvis en bra affärsidé för ingenstans är vi så utelämnade som just där och då.
DET ÄR JU inte i det skedet av livet man går runt och begär in offerter, i alla fall gjorde inte jag det. Kanske skulle jag göra det nästa gång, när mor så småningom slår pappa följe?
Det är för all del dödsboet som betalar med det är ju ändå arvet det tullas på och framför allt är det mycket pengar. Pruta. Varför inte pruta?
Inte så att jag inte unnade pappa en fin och vacker begravning, inte det, alls inte. Ceremonin var värdig och minnesstunden fin och det var landgång med både skinka och räkor, men när satte jag senast sprätt på 20 000?
Vi har länge pratat om ett nytt kylskåp, jag och hon jag bor med, men det har inte blivit av. Mycket pengar. Och av senaste verkstadsbesöket med bilen blev det inte precis bättre.
MEN den där dagen steg jag alltså ut från begravningsbyrån i Vetlanda och hade på en kvart köpt ett begravningskoncept som jag i den stunden inte hade en aning om vad det kostade.
För att jag inte frågade. För att jag inte heller fick veta.
Jag sa nej till solist och det var väl tur annars hade jag fått pröjsa gaget för en jävla artist också.