I tystnad pågår utarmningen av ett kulturarv på Gotland. På Galgberget finns nu bara få spår kvar av det som en gång var en speedwayanläggning som lockade tusentals åskådare.
Det går inte att bevara allt som spelat ut sin roll, men det är med sorg jag ser det ske, när jag passerar där under mina löprundor.
Det är inte bara en motorstadion som rivs, det är nedmontering av minnet av en annan tid, innan miljonrullning och tv-avtal. En tid när världen var lite mindre.
Jag växte upp med speedwaylaget Njudungarna. På tisdagskvällarna, när motorknattret drev in över stan, cyklade jag de två kilometerna till Vetlanda motorstadion, stod i depån under träningen och tiggde engångsglasögon av bygdens giganter; Bosse Wirebrand, Conny Samuelsson, Lars-Åke Andersson.
Det var på den tiden speedwayförare tränade. De hade lövbiffspolisonger, för stora skinnställ, vanliga jobb och häktade upp sin enda hoj där bak på sin 240 när de for hem.
Jag såg härliga matcher sen, mot örnar och vargar och när Bysarna kom från Gotland kunde de lika gärna kommit från Sovjet, så exotiskt var det.
Speedway är, som bandyn, bruksorternas och landsortens sport, en arbetarsport med sin första storhetstid i Sverige på -40 och -50-talen, sedan ytterligare ett uppsving på 70-talet. Namnen då, för er som minns: Jan Simensen, Tommy Jansson, Manolito Holmqvist, Christer Löfqvist. Namn som lyser med neon i mitt minnes inre.
Speedway är tålamodets konst. Sex minuter på banan under en tävling, sex timmar att rengöra motorn sen. Har jag hört. Vad vet jag, jag har aldrig ens kört en Zündapp.
Dåtidens jordbanetävlingar som blivit elitspeedway med en GP-serie med mångmiljonomsättning. Första jordbanetävlingen på Gotland, på Gutavallen 1932, drog 1500 personer. Men till första tävlingen på Galgberget sen, 1 maj 1951, på mark man fått av kyrkan, kom över 10 000, läser jag på Bysarnas hemsida.
Den söta lukten av metanol, det finaste av vårtecken, barndomsdoft. Ljudet av en Jawa, grus som sprutar i kurvorna. Enkla killar som spyr i hjälmen, karlar i keps och stickad olle som kör traktor och vattnar banan. En korv med senap, en kaffe och programbladet som fylls i; 3-2-1-0. Gäller att hålla koll på poängen.
Som sportreporter bevakade jag mycket speedway, här och på fastlandet. Jag saknar det mycket. Kanske kommer en ny tid för Bysarna, det byggs ju nytt i Hejdeby, hoppas det, innerligt.
Men Galgberget, platsen som Gud glömde, kall och jävlig, är ett minne blott. Jag såg aldrig något av de klassiska VM-kvalen första maj, men jag har ju sett foton i tidningens arkiv.
Ett folknöje innan tv tog över, innan den nya tiden.