Morbror Lennart var brottare som ung och kolossalt stark, men demensen tog honom ändå och så småningom även döden. Allt det är längesen nu.
En gång bröt han halsen av en vichyvatten-flaska när han skulle öppna den för att ha i whiskyn.
Och när jag hälsade på morbror Lennart när han kom på besök gjorde jag det med den lille pojkens förväntansfulla skräck för jag visste att det skulle göra så roligt ont i handen.
Så stark är inte jag. Jag kan om jag måste baxa en 50-kilos säck med jord från skuffen i bilen till vår lilla trädgård, men ungefär där går gränsen.
Att höja den på raka armar är uteslutet, varför jag nu skulle vilja göra det.
När vi flyttade för några år sedan bar jag för all del kartonger och en massa möbler och det gick väl hyggligt, även om jag var lite sjavig i armarna efteråt.
Jag har aldrig varit särskilt mycket för att slåss heller. Har faktiskt aldrig varit i slagsmål, om det någon gång hettat till runt om mig har jag dragit därifrån fortare än kvickt, så innerligt rädd om skinnet som jag är.
I skolan var det en del som slogs jämt. Som Picken. Och jag ser ända hit tillsynslärarens långa kliv över skolgården när han kom för att skingra åskådarleden och sära slagskämparna åt.
Jag vet inte vad det blivit av Picken sen. Kanske blev han en kraftkarl med spelande biceps, men det tror jag egentligen inte.
Den manliga styrkan är annars norm i samhället. Om kvinnan ska vara finlemmad och sexig ska mannen vara brutalt muskulös.
Som varande just man tar jag den bilden med jämnmod. Att alla vi män är vandrande bomber med en latent aggressivitet.
Dock finns det förstås även sådana. Det finns i dag, till exempel, mellan 60 000 och 100 000 hormonmissbrukare i landet, upplyser sajten internetmedicin.se. De flesta av dem män. Och flera av dem sannolikt psykiskt labila.
Och beslagen av tillväxthormon har de senaste 15 åren flerfaldigats av polis och tull.
Personligen har jag aldrig testat. Jag nöjer mig med de sju milligram testosteron om dagen som naturligt bildas i min kropp.
Jag har ork och uthållighet men armstyrkan är det inte mycket med, det pumpas inte så mycket när man sitter vid ett tangentbord.
Aningen mer på den tiden man hamrade på en akustisk Facit, men definitivt inte nu i datoråldern.
Därför kan det inte vara för att jag är för överjävligt stark som jag brutit av tre toaborstar på två veckor; två vita och en svart.
Det måste bero på borstarnas undermåliga kvalitet.