Så fort fåglarna börjar kvittra och solen gassa varje vår måste jag plocka fram mina gamla dagböcker. Det kan hända efter att jag gått en av stans gator fram i solskenet och plötsligt drabbats av ett knivskarpt minne från när jag var sjutton och vandrade samma gata fram.
Jag minns vem jag gick med, vart vi skulle, hur jag mådde, vad vi pratade om, vårpirret i sjuttonårskroppen. Och så måste jag begrava mig i nostalgi i några dagar och eventuellt maila lite gamla kompisar som jag läser om i dagböckerna och plötsligt börjar sakna så det gör ont.
Vissa av mina kompisar minns nästan ingenting från vår ungdomstid och än mindre från sin barndom. Jag har ordentligt klara minnen från någonstans i sjuårsåldern ungefär, då jag började skriva dagbok. Även om dagboksanteckningarna inte var särskilt målande på den tiden så har de ändå hjälpt till att bevara minnen.
Fram tills Internet slog igenom skrev jag privata dagböcker. Sedan blev det på nätet. Att så mycket av mitt liv från sju års ålder finns i textform tror jag kan vara en av anledningarna till att jag också minns så mycket och jag läser ju mer än gärna om dagböckerna, minst en gång om året.
Många av de många män vars musik jag tycker mycket om att lyssna på, bygger ju på nostalgi. På att se tillbaka. Minnas det som var. Romantisera.
Henrik Berggren minns gärna sin ungdom. Håkan, Ulf Lundell. Lars Winnerbäck slutade jag lyssna på när han blev för gubbig och nostalgisk. Nu är jag likadan.
Jag tänker att för att skapa någonting, så måste man minnas. För att skriva en riktigt bra låt är det bra att minnas hur det var då, när man upplevde det som man nu ska sätta toner på. Samma sak när man ska måla en tavla.
Förmedla en känsla. Skriva en grym text. Då är det ju en klar fördel om man minns hur det var så man kan förklara det.
Att minnas saker klart och tydligt, leder ju då förstås till nostalgi och nostalgi kan vara så jäkla sorgligt. Det kan nästan göra fysiskt ont när man minns den där sjuttonårskänslan och inser att den aldrig mer kommer att komma igen. Den känslan hör till den tiden och det var då. Nu är det nu och inte alls likadant.
Nu är känslorna på ett annat sätt. Det kan såklart vara hur härligt som helst att vara 28 också. Men som sagt, på ett helt annat sätt. När jag är 45 lär jag sitta och minnas känslan av att vara 28 och sakna den.
Här om dagen mindes jag plötsligt hur min mamma brukade säga lotion. Alltså, hon sa det inte med engelskt uttal, utan läste ordet precis som det ser ut, på svenska. Vad jag skrattade åt det. Berättade för alla mina kompisar om den töntiga morsan.
Hur alla i vårt stora gäng sedan började säga lotion. Hur alla tyckte mamma var rolig. Hur mamma log milt och lite stolt över att ha lyckats roa tjugo femtonåringar. Och vips börjar minnen strömma in. Hur morsan och jag bråkade en dag efter valborgsfagningen och jag helt sonika stack iväg till kusinen nere i kveiar.
Vi hade kattungar då, minns jag vidare. Två dog och kattmamman blev alldeles galen av sorg. Jag minns min blåa moppe och hur ljuvligt det var att plötsligt kunna ta sig vart man ville själv. Köra till Ljugarn en natt om man kände för det. Kasta sten på någons fönster och bli insläppt och sedan ligga och prata hela natten tills det blev vårgryning utanför.
Kanske skriver jag en grym låt om det en dag. Om Ljugarn i gryningen när man är femton år. Om känslor så stora att de nästan inte fick plats i kroppen. Om Håkan Hellström som sjöng att han var Uppsnärjd i det blå den våren. Precis som vi.