Det går en våg över Sverige – av Doug Seegers-feber. Den hemlösa mannen i Nashville spelade och sjöng på gatan. På lördagarna fick han mat och rena kläder av kyrkan. När SVT spelade in programmet Jills Veranda råkade Jill Johnson, och Magnus Carlsson från WeepingWillows, passera. De kunde inte slita sig från Dougs makalösa stämma. De tog med honom till Johnny Cash gamla studio, spelade in Dougs hemgjorda låt, och nu gör han succé. I sommar kommer Doug till Sverige på turné. Kanske kan han tjäna ihop till sitt levebröd och ett drägligare liv. Jag älskar sådana historier. I motsats till urvattnade melodifestivalsändningar är det kvalitets-tv som berör. Förra veckan slog Doug Seegers ut melodifestivalvinnaren Sanna Nielsen från försäljningslistorna. Jag njöt.
83 centimeter. Hade varit drömmåttet på en spöfångad havsöring. Nu är det omkretsen runt min midja. Ja, jag var faktiskt tvungen att kolla. I GA läste jag om studien som forskarna gjort på förhållandet mellan livslängd och midjemått.
Kvinnor med midjemått på över 95 centimeter förlorade fem år, jämfört med de under 70 centimeter. För män där måttbandet måste leta sig upp över 110 centimeter är livslängden minus tre år, jämfört med de under 90 centimeter. Jag har alltid varit liten och klen. Än så länge är jag med bred marginal på rätt sida gränsen. Men studien visar att normalviktiga, men med bukfetma, kolar vippen tidigare de också.
Inte för att leva längre, men för att orka leva som jag vill, behövde något göras. Yoga ger inre frid, men vem vill bli en liten Buddha utan ork? Det finns bara en som kan göra något åt detta.
Jag rotade fram de gamla springskorna, gud vet om det var något tryck alls kvar i sulorna med gasklack. Men bara satan vet hur tungt det var. Har någon sprungit Allégatan, gatan som gud glömde, i rak motvind och snöglopp?
Snörvlande och hostande, med det sega slemmet gurglande i strupen, överlevde jag både första och andra passet. Därefter vågade jag anmäla mig till svettpalatsets gym och gruppträning. Bland mestadels tjejer, utan livshotande övermått, slet jag som ett djur. Två ynka skivor järnskrot, en i var hand, gjorde pinan fullständig. Ett lila hopprep fick minimala biceps att knyta sig av gråt. Men jag gav inte upp. Viljan är starkare än muskler.
Nu efter några veckor känner jag mig som den gröna hulken på tv när jag var liten:
– Hey, Mr MacGee, don´t make me angry.
När jag ensam lyckades baxa upp rotändan av den enorma tuja som jag fällt med motorsåg i trädgården, tyngre än jag själv, på en släpvagn var det nära att jag utbrast i ett testosteronstint vrål ut över grannskapet. Ledigt springer jag nu flera kilometer, jag har fått upp flåset och självförtroendet. Livet är en träningssak skulle jag vilja säga.
Tyvärr blev arbetet med i trädgården rena massakern – för de duvor som i veckan återkom från söderns övervintringsplatser. De kärvänliga turturduvorna har i tio års tid byggt bo i tujan. Nu är de som Doug Seegers – hemlösa. Förlåt.