21 maj
Tolv grader i vattnet, egen sparris, ramslök i mängd, näktergalen som väcker mig tidigt, midsommarpotatisen på god väg och varpan fladdrar allt mindre när jag kastar.
Livet är åter värt att leva.
Sitter på Kanonen i Visby och tittar på bowling. Av alla sporter. Kan inte reglerna, vet bara att det är skit att lämna någon kägla kvar stående. En gång har jag hållit i ett bowlingklot. Jag var på reportageresa i Småland och hamnade av någon anledning, minns inte varför, i en bowlinghall.
- Kan man kasta varpa kan man också spela bowling, det behövs ingen speciell träning, sade jag till en spelare i hallen.
Han förstod inte att jag skämtade. Högröd i ansiktet gav han mig sitt klot och sade ilsket:
- Försök!
Och jag kastade, klotet rullade och rullade och varenda kägla rasade omkull.
- Som sagt var! sade jag.
Bowlingspelaren kallade det nybörjartur och ville att jag skulle försöka en gång till, men jag vägrade.
Undrar om han nu går omkring och tror att jag kanske hade rätt och har börjat träna varpa?
Jag har tidigare skrivit om den flera hundra meter långa björkallén vid Björkhaga norr om Klintehamn. Plötsligt fanns den bara där, flera hundra meter lång och med redan fullvuxna träd. Det var i maj i fjol. Jag trodde naturligvis att det var jag som bara missat den, trots att jag passerat där minst trehundrafemtioen gånger. Inte har där funnits någon allé!
Men nu fanns den där. Och finns fortfarande. Jag fick senare veta att den planterats av Krister Sjögren och Ylva-Marie Rosenqvist, som bor några hundra meter från stora vägen och som tyckte att det behövdes en allé. Och istället för att sätta små plantor och sedan vänta en himla massa år innan allén blev en riktig allé, planterade de istället färdigvuxna björkar.
’"De kommer aldrig att överleva!" tänkte jag, trots att jag egentligen är en genuint dumoptimistisk person. Men allén finns kvar, några träd lutar visserligen betänkligt och ett fåtal har vissnat. Men de övriga grönskar.
Nyligen var jag i Stockholm. Jag promenerade i sakta mak längs Folkungagatan när jag plötsligt fick en märklig känsla i kroppen. Känslan var så stark att jag måste stanna. Jag tittade mig omkring och det tog en bra stund innan jag förstod (tror jag) vad det handlade om. På en sträcka mindre än hundra meter av gatan har jag upplevt saker som tydligen satt sina spår inombords.
Här bodde min första stora kärlek med sin mamma. Jag var sjutton år. Här utanför en port försökte en ful gubbe slita av mig byxorna när jag stod och väntade på en nattbuss. Här såg jag min livs första kändis. Ishockeyspelaren Lasse Björn. Här, på Ersta sjukhus, stod jag vid min första hustrus sjuksäng när hon dog i cancer.
Intill "fula gubbens" port finns nu ett kafé. Jag gick in och beställde en kopp kaffe och en skinksmörgås.
Jag satt där sedan länge och funderade.
Anledningen till att jag tittar på bowling är att min varpakompis, f.d polisen, spelar final i GT-klotet. Visserligen förlorar han båda matcherna, men han är ändå en mycket bra bowlingspelare.
Så visst hade jag rätt den där gången i Småland, om att den som kastar varpa också kan spela bowling!