Nu får jag inte ångest när semestern är över
Foto: Krister Nordin
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är nog den vanligaste frågan vi ställer till varandra så här års när vi kommer tillbaka efter ledighet. Vi människor är av en artig natur.
"Fantastisk", har jag svarat dem som frågat.
"Jag har ju fått vara på Gotland."
Förr, på den tiden jag bodde på andra sidan vattnet, det vi kallar fastlandet, hade jag ångest den dag bilen var fullpackad och familjen skulle lämna ön. Jag visste att det väntade nio månader av höst, vinter och vår innan jag skulle få vara en längre period på den här fantastiska platsen som heter Gotland igen. Under mina 33 fastlandsår passade jag på att vara här så många sommarveckor på Gotland som det bara var möjligt
Sedan jag hade min första semester som gotlänning igen har jag valt korta semesterperioder. Jag får vara här ändå. Och i det här livet passar det mig mycket bättre att vara ledig andra perioder under året.
För semester är viktigt. Det tar två veckor för kroppen att gå ner i varv, och sedan börjar kroppen ladda upp de resterande veckorna.
För några år sedan flög jag mellan Chicago och Washington. Jag hamnade bredvid en amerikansk man som också jobbade inom tidningsbranschen. Vi började prata om semester. Han berättade att han hade två veckor ledigt varje sommar. Den ena veckan seglade han med sin fru, den andra var han med sina kompisar på hjortjakt. När jag berättade att jag hade sex veckor plus tre dagar till ruskade han bara på huvudet och frågade: "hur kan du ha så mycket att göra på din semester att du behöver så många lediga dagar..."
Vi svenskar är nog ganska lyckligt lottade. I Japan dröjer det fem år in i yrkeslivet innan man ens börjar prata om semester. Har jag hört.
Jag hade planerat in två konserter i somras. Ulf Lundell och Status Quo. Det blev ingen av dem. Lundell strök jag direkt när jag såg hans låtlista för konserten. Kände knappt igen en låt. Nästan bara nytt material. Lundell ska köra 70- och 80-tal. Då är han överlägsen. Status Quo ångrar jag bittert att jag inte gick och såg. En timme före konserten bestämde jag mig för att inte gå. Skyller på att jag var trött min första arbetsvecka efter semestern.
Jag missade också Di Sma på Joda. Hade definitivt gått och sett dem om jag då hade vetat att de nu tar time-out resten av hösten. Det kunde ni väl ha berättat lite tidigare.
Däremot fick jag se Eldkvarn på Packhuskällaren. Det blev en magisk kväll. Eldkvarn är ett av ytterst få band i världen som bara blir bättre och bättre för varje album de gör.
Mitt favoritlag alla kategorier, Södertälje Sportklubb, är på ön just nu. Och då bryter jag förstås mot mina egna regler och går och tittar på en match som inte gäller något. I går spelade SSK mot Brynäs i ishallen i Visby. Jag vet inte hur matchen slutade, eftersom de här raderna skrivs några timmar innan matchen startade. Men jag räknar med att "vi" vann mot ett lag som jag är övertygad om att "vi" kommer att ha bakom oss när allvaret börjar.
Matchen mot Visby/Roma ikväll missar jag. Ska på en spännande skolfest med många som jag inte träffat på över 35 år.
Det betyder att jag också missar travets stora folkfest, Gotlandslöpningen. Det gör jag av någon anledning varje år. Men jag håller tummarna för min gamle vän och tidigare granne Hans-Owe Sundberg som kan vinna med fjolårets Elitloppshäst Scarlets Aino. Det känns som om många har en övertro på Commander Crowe bara för att han vann ifjol.
I somras avgjordes SM i varpa i Eksta. Jag kan inte låta bli att berätta om hur en tidning på fastlandet beskrev sporten: "SM i den boule- och diskusliknande sporten varpa..."
Det värsta av allt var att tidningen som beskrev varpan på det här sättet var Länstidningen i Södertälje, där jag själv jobbat i 29 år. Uppenbarligen lyckades jag aldrig smitta av mig av mina varpakunskaper. Eller också var det en nyanställd som skrev notisen.
Trevlig helg!