Nu händer det som inte skulle hända mig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag, som är en man i min bästa blomning, lite stel på morgnarna, det är sånt man får ta. Men en man i blomning men livet runt om mig och sträckande ut sig där framför.
Mycket ligger bakom också, så är det. Det finns de som tycker att jag bara skriver om det som varit men det står ett skimmer över det förflutna, som formade oss till det vi är.
Jag gick på en klassåterträff för en del år sedan. Jag ville inte men gick ändå - och hade så roligt. För där var vi igen, vi som var "vi", vi kände våra rötter och aldrig behövde fundera över var och vad vi kom från. Det finns en skönhet i det, att känna någon från grunden.
För en tid sedan läste jag om en person född 1962, vilken kallades "en man i 50-årsåldern". Och det slog tungt som en krok. Jag är född 1962. Och är därmed en man om vilken det kanske också sägs att han är i just "50-årsåldern".
Det där är dom sjukdomar, som olyckor: det skulle ju aldrig hända mig.
Om 19 år är jag pensionär sedan en tid. Det är lika långt fram i tiden som det är år bakåt sedan jag flyttade hit.
4 december 1991, vitt dis över Visby den dagen, öde gator när jag körde av båten klockan 06, frusen av för lite sömn, ny på ännu en redaktion. Jag tänkte stanna två månader. Jag blev kvar.
Jag kunde "blivit kvar" någon annanstans, Gotland är inget särskilt för mig, det är en plats bland platser som kommit att bli mitt, vårt, hem.
Familj, barn, en stadga på tillvaron, jag är en annan nu. Eller nej, jag har ett annat liv än när jag kom. Men djupt där inne är jag i någon mån densamme. Den sökande killen med svikande självförtroende som tycker alla andra är bättre duktigare kunnigare än han själv.
Vad har jag fått ut av livet så här långt, har jag verkligen gjort det till mitt. Det rinner undan så fort, det finns allt mindre utrymme, allt mindre tid.
Det luktar starkt kaffe nu, jag har bryggt en kanna fast jag mest dricker te, äter en croissant jag köpt på Ica. Fredagsfrukost samtidigt som jag skriver, en känsla av lyx. Det är de små stunderna som blir det band av pärlor som är det goda livet.
Men ändå så svårt att ta till sig när det vackra händer. Lättare i efterhand att se vad som var stort.
Det är ingen ålderskris, det här. Jag mår väl och har det bra. Ju äldre, desto tryggare, desto mer i bagaget som gör tillvaron mindre vasskantad.
Det är bara en insikt om att tiden går och att svängrummet minskar, det som ska göras måste göras inom kortare tid än när jag var 20.
Det finns ett mått av sorg i det.