Nu har vi köpt den, supermaskinen!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Därför icke sagt att jag har gjort något olagligt eller omoraliskt.
Som vanligt tarvar inledningen lite bakgrundsfakta. Trädgårdsarkitektens TV-apparat lade av. Tvärdog. Den klarade helt enkelt inte av hennes dokusåpor längre. Och sedan länge var det bestämt att vi, när den dagen kom, skulle inhandla en storbildare. Tunn som ett rakblad. Det var alltså bara att baxa ut liket till lastbilen för transport till soptippen. Jag såg inte direkt fram mot de förmodade kommentarerna som kunde väntas när man kom släpande på en TV mitt under brinnande OS-sändningar. "Jasså, det sket sig i puckelpisten, he he". Men, tack och lov, så verkade killen på tippen van vid att folk kom körande på uttjänta tjockisar vägande omkring tonnet.
Inom parentes sagt har mitt eget OS-tittande inskränkt sig till cirka tio minuter i samband med ett kanalbyte. Det handlade om skidstafett för damer och under dessa tio minuter lyckades kommentatorerna klämma ur sig ordet "grymt" ett dussintal gånger. Fan ta mig om inte det mesta som förekom i rutan var "grymt". Rena svinstian. Dessa fjollor skulle ha varit med under Billans tid eller när Thomas Wassberg tampades med Juha Mieto i Lake Placid 1980. Efter 15 kilometers åkning skilde det 0,01 sekunder herrarna emellan. Den gången hade det varit okej att grymta lite.
På Elgiganten hade vi otur. Vi var de enda kunderna och jag kunde räkna in fem expediter plus flickan i kassan. Men ingen av dem hade tydligen hand om TV-försäljningen. Jag kan tänka mig att dessa "sålde sig själva" eftersom det var OS. Bara några meter ifrån oss stod tre expediter och snackade, varav en så högt att jag hade svårt att koncentrera mig på demoskärmarna. Efter 20 minuter fann vi för gott att åka till Expert i stället. Fan, man behöver väl lite lugn och ro, och inte minst lite hjälp, när man ska inhandla en supermaskin i tiotusenkronorsklassen.
Det ska fan vänta tills personalen upptäcker en. Vid Expert var det pang på rödbetan. Men det visade sig att den lediga killen, som bläddrade bland skivorna, bara hade ansvar för, just det, skivavdelningen. Att sälja TV-apparater låg alltså utanför hans område. Jaha, det började just fint. Hoppet om en ny TV var på väg att rinna ut i sanden. Eller försvinna i en snödriva. På väg mot dörren fick jag se en långhårig kille komma släntrande. Jo, han kunde hjälpa oss.
Vi fastnade för ett underverk som den hårfagra sade sig ha föregångaren till hemma hos sig. Elva tusen kostade den. Nu har vi två år på oss att betala den trådsmale med jättebildruta. Pruta gick inte. Jag undrade om vi inte kunde få anslutningssladden, som kostade 200 spänn, till på köpet. Det gick inte. Hårda bud, sa Moses.
Vincent har kommit. Grattis till mamma Sara och pappa Janne i Åre. Mormor Biggan och morfar Leif, liksom hela feta släkten, jublar. Farfar inte minst.
Det är lite sent påtänkt. Men faktum är att man skulle ha tillbringat denna vinter i Glasgow. En miljon invånare. Alla skottar.