18 juli
Visst blir jag tjatig ibland, men en del kan jag bara inte låta bli.
Som till exempel tjatet om detta ljuvliga tidiga morgonbad!
Den här söndagsmorgonen är det 17,5 grader i vattnet och inte en gnutta alg i det kristallklara vattnet. Vi är sammanlagt sex som badar och alla gläds vi åt den nygrävda kratern uppe på kajen, grunden till den så länge planerade havsbastun med tillhörande fest- och samlingslokal. Äntligen!
Det lär vara på modet att ägna sig åt något som kallas mindfulness, eller fullständig sinnesnärvaro om man vill tala svenska.
När man till exempel dricker sitt morgonkaffe så försöker man uppleva just det,"nu dricker jag, så här smakar det, nu sväljer jag...", läser jag i Ica-kuriren där chefredaktören Helena Rönnberg försöker förklara "mindfulness" för mig.
Eftersom den tidiga ensamma frukosten för mig är den bästa stunden på dagen så vill jag gärna testa. Jag koncentrerar mig till max, men upptäcker efter ett tag att jag måste blunda för att inte distraheras av andra intryck. Joggare ute på vägen, morgonbadarna i hamnen, katten som ligger ute på gräsmattan och sover i morgonsolen och en del annat ovidkommande nu när jag ska totalnjuta av min frukost.
Jag tänker intensivt på att "nu tar jag en tugga på min smörgås med ost och tomat", "nu tuggar jag", "nu sväljer jag", "nu lyfter jag kaffemuggen", "nu tar jag en klunk och känner kaffesmaken", "nu sväljer jag och känner hur det varma kaffet rinner ner i magen", "nu tar jag ytterligare en tugga smörgås..."
Längre än så kommer jag inte för tankarna är snart på många andra håll, så som mina morgontankar brukar flyga och fara. Nej, det där är nog ingenting för mig.
Sitta där och blunda!
Bröderna Schulman.
Den ene, Calle, hackar sönder en fridlyst snok i fyra delar och kallar tjänstemännen på länsstyrelsen, som vill polisanmäla honom, för "tomtar".
Den andre, Alex, blir upprörd när media rapporterar om händelsen och kallar det för "mediadrev".
De är väl för gulliga!
I hönsgården är stämningen pressad just nu. Anledningen är ett mycket känsligt ämne. Fortplantningen.
- Vad är det för fel på oss? säger unghönan Pirkko, som ännu inte fått känna hur det är att bli mamma. Samma sak är det med Hilma, den andra unghönan.
- Pekka vill inte med oss! säger hon med gråten i halsen.
- Vadå vill? säger jag.
- Ja... vill, förtydligar Pirkko.
- Jaså vill! säger jag och förstår plötsligt vad det handlar om.
Det visar sig att Pekka inte "vill" (eller kan?) med någon av de andra hönorna heller och det är naturligtvis därför det inte blivit några kycklingar i år. Jag borde ha fattat det. Jag lovar att prata med honom, man och man emellan.
- Han står där borta, säger Hilma och tittar bort mot komposten där Pekka står och stirrar ner i högen av murknande löv, kasserade grönsaker och avklippta skott från vinrankorna. Troligen hoppas han på mask.
- Jag hinner inte nu, säger jag, jag ska åka till Boden och kasta varpa. Jag gör det när jag kommer hem.
- Karlar! säger Pirkko, släpper en kletig fjärt på min högra sko och går där ifrån.
Som sagt, till Boden och kasta varpa. SM till och med. Nu blir det inte riktigt som vi tänkt oss. Alternativodlaren kommer inte med och vi, f.d polisen och jag, blir därför en man kort i lagtävlingen.
Det är inte riktigt optimalt, men å andra sidan så är det upplagt för total underskattning från de övriga lagen.
Och det vet man ju hur det brukar sluta.