Det finns olika sätt att tackla vårdepressioner. Ganska märkligt egentligen att man kan drabbas av nervtrassel när vi står mitt i den mest fantastiska av alla årstider. JR, ni minnas han i Dallas, hade ett eget knep att komma tillrätta med tillvaron om han gått på pumpen i kampen om en ny lovande oljekälla. Han kallade helt enkelt på skomakaren som fick komma och ta mått på ett par nya boots. JR var dock mycket noga med att lädret icke fick komma från någon utrotningshotad djurart. Han var alltså en sjyst kille innerst inne, den stundom elake oljemagnaten från Texas.
Det är aldrig fel med ett par nya pjucks. En ny vårhatt är heller inte att förakta. Däremot vänder jag mig emot personer som tar till det grova artilleriet och ödelägger sina kroppar med plastikkirurgi, piercing eller tatueringar. Då är man fanimig deppig i överkant. Nåja, en liten diskret tatuering eller en pärla i ollonet kan man stå ut med. Men sedan får det bara vara nog. Det finns enklare sätt att lugna nerverna. En porlande vodkafontän är sövande i dubbel bemärkelse. Eller det mest lugnande av allt, en uppstoppad nymfparakit. Uppstoppad var, undrar vän av ordning.
I sommar väntar Furulunds kolonilottområde storfrämmande. Man har bjudit in Johnnie och Mattias från TV-programmet Roomservice med förhoppningen att grabbarna hjälper till att bygga en ny samlingsstuga. Den gamla är svårt angripen av mögel och dessutom icke handikappanpassad. Ordförande Bodil Rosengren hoppas också att det blir tid över att anlägga en dansbana.
En god vän från Hejdeby var med om en märklig upplevelse i veckan. Han kom körande med sin bil i stan när helt plötsligt alla varningslampor fick spader. Eftersom han hade en märkesverkstad alldeles runt hörnet så svängde han in och förklarade problemet. Men se där kunde man inte göra något. En bil med blinkande varningslampor ska nämligen BOGSERAS till verkstad. Det blev att köra bort en bit och ringa efter bärgare som var på plats efter tio minuter och BOGSERADE tillbaka bilen till nyss lämnade verkstad.
När jag gick i skolan så kunde man jävlas med klasskompisarna. Inom vissa gränser, men ändå. Endast en sak var absolut tabu. Man fick inte anmärka på någons kläder. Ingen trotsade detta förbud. Men om någon hade gjort det så hade resultatet blivit hängning med livstids halshuggning. Till att börja med. Med detta i bakhuvudet så kan jag inte säga vad jag tycker om gubbar i tights eller randiga träningströjor.
Däremot kan jag säga vad jag tycker om knäppskallar som misshandlar löpbandet. Som smäller i hela fotsulan så det låter som en stenkross. Själva störs de inte eftersom de har en musikanläggning fasttejpad på ena överarmen och sladdar lätt in i skallen. De skulle inte märka en jordbävning. Är man utmattad, på gränsen till svettig, av tung träning, så är stampandet synnerligen irriterande. Nej fan, på löpbandet ska man tassa fram som en etiopisk medeldistansare, eller bara lugnt promenera som Ing-Britt Kolmodin. Och hör sen. Halkade alltså in lite på gymmet till sist.