Nyår med personligt rekord
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Livet är sannerligen ingen dans på rosor.
Rinnande ögon. Rinnande näsa. Huvudet en hårdpumpad fotboll. Feber. En säck cement i bröstet.
Förkyld.
Men i övrigt mår jag prima.
Det nya året inledde jag med ett nytt personligt rekord, i alla fall i modern tid, det vill säga efter tjugofemårsåldern. Jag höll mig vaken till halv tre!
Normalt är jag en som börjar klippa med ögonen vid halv tio, kämpar mig fram till TV-sporten klockan tio, läser en och en halv sida i en bok och somnar halv elva.
Men den här nyårsafton hade vi hamnföreningen kassör och hennes man biodlaren på besök och efter att ha beskådat traktens fyrverkerier (färre än vanligt) anordnade vi en couronneturnering. Ni vet det där fyrkantiga spelet med hål i varje hörn att skjuta ner gula och röda ringar i. Uttalas kårong (eller kanske korång).
Mycket sent blev det och vem som vann har jag förträngt.
Ungdomar tycker inte om mogna gula bananer. De har vant sig vid att de ska vara gröna och hårda.
Hur har det blivit så?
När jag får höra om nyårsnattens knivmordet i Visby är min spontana tanke:
Hoppas att gärningsmannen var drogpåverkad!
Och så tycks det också ha varit. I alla fall är den häktade 32-åringen en känd drogmissbrukare. Mordet är inte mindre tragiskt för det, men då finns det ändå någon slags "förklaring". Men den dag då den här typen av oförklarligt våld även utförs av personer, som inte är påverkade av alkohol eller narkotika, då är samhället ordentligt i gungning.
Jag läser att ungdomar är rädda för att gå ut, därför beväpnar de sig med kniv. Det tror jag inte på. Beväpningen handlar inte om rädsla i första hand, utan om någon slags kultur. Det är tufft att gå omkring med kniv. I USA skaffar sig folk skjutvapen för, som de säger, "den självklara rätten att kunna försvara sig".
En revolver (eller kniv) i var och varannan ficka skapar bara ännu större rädsla, ännu mera våld. Även bland bland personer som inte är avtrubbade av droger. Vi är inte där ännu, men tecknen finns.
Tvingas till ett nyårslöfte:
Inga skor eller stövlar, för hustrun att snubbla på, alldeles innanför dörren!
Då kontrar jag:
Inga avbrända stickor i tändsticks- asken!
När jag kommer ut i hönshuset för att hämta dagens två värpta ägg kommer Pekka, tuppen, med ett tidningsurklipp i näbben.
- Har du läst det här? väser han genom ena näbbgipan för att inte tappa urklippet.
Jag tar det ifrån honom och ser att det är en bit av den här tidningens trav- expert Mårten Bergströms krönika. Den handlar bland annat om travtränaren Åke Svanstedts påstådda plågsamma träningsmetoder av sina hästar. Men Pekka har i krönikan strukit under följande citat från Lantmannens uppslagsbok från 1925: Hönsskötsel går ut på att bereda hönsen största möjliga trevnad.
- Nå? säger Pekka.
- Vaddå nå? svarar jag.
- Har vi största möjliga trevnad i det här hönshuset?
- Det har ni väl? säger jag. Trevliga sittpinnar, halm i redena, elvärme och spröjsade fönster.
- Men vi blir ju inte utsläppta i trädgården!
- Inte förrän jag fångat räven i fällan jag gillrat! Det är för ert eget bästa, säger jag.
- Största möjliga trevnad innebär bland annat tv och fri tillgång till solrosfrön! säger Pekka.
Det finns nog inga mer bortskämda höns än våra. Och förresten så fanns det inte tv 1925. Så det så.
I god tid (tror vi) före nyår beställer vi i vår mataffär öl från Systembolaget.
I början levererades det beställda en gång i veckan från Systemet i Hemse. Sen skulle det rationaliseras och då forslades varorna i stället från Visby. Men det skulle komma ytterligare en rationaliseringsvåg och det är den som nu gäller. Vår spirituosa transporteras från fastlandet!
Så inte konstigt alls att vi inte fick vårt öl förrän efter nyår.
Det har nu gått ett dygn sedan jag skrev ovanstående. Fortfarande håller jag mitt nyårslöfte (skorna och stövlarna innanför dörren) och för största möjliga trevnad i hönshuset har jag hängt upp en kålrot i ett snöre och vitkål i en nätkorg, så att hönsen har något att sysselsätta sig med.
Efter gårdagens och nattens snöande är landskapet alldeles vitt. Det är dess- utom solsken och vindstilla och jag längtar efter att få ge mig ut på mina nyskaffade skidor till Vasaloppet i fjol. Ingen succé alls, för jag tvingades ge upp vid första matkontrollen vid Smågan. Fast det är glömt nu. Nästan i alla fall.
Men någon skidåkning är inte att tänka på, för förkylningen är nu inne i fas tre: allt det uppräknade från inledningen av krönikan.
Plus hosta.
Kontrollerar hustruns nyårslöfte i tändsticksasken.
Ännu ingen bränd sticka.