Och korven den har två...
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är samma med hästar och nyligen bestämde jag mig för att försöka göra min bekymmersamt högersidiga häst, att bli mer liksidigt stark och rörlig. Han fick hjälp med kiropraktik, laser och gymnastiserande övningar.
Jag insåg samtidigt att det inte är mer än rätt att jag också gör mig själv mer liksidig, så att jag inte bromsar pållens rakt igenom positiva utveckling.
Därför har jag under några veckor hyperaktiverat mitt vänstra, mindre flexibla och användbara jag.
Det har följaktligen fått exempelvis sms:a, borsta tänderna, lyfta och bära höbalar, mocka hästskit, hålla i vinglaset och kaffekoppen, skära grönsaker och andra mer och mindre praktiska och privata göromål.
Allt har tagit dubbelt så lång tid och blivit hälften så bra, men vi har gnetat på ändå. Och även om det alls inte är en barnlek att så att säga tillämpa toalettpapper med fel hand (testa gärna...) så har det mesta undan för undan börjat gå bättre.
Undan för undan har också mitt vänstra jag börjat bli ganska trött...
Väldigt trött, faktiskt.
Och öm. Väldigt öm.
"Ja ja," har jag sagt, "sjåpa dig lagom, du har ju vilat i 39 år!". Så har vi jobbat på ännu lite hårdare. Tills i fredags.
Då hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta armen, än mindre använda handen.
Vårdcentralens läkare var en trevlig hyrdito med kinesiskt ursprung och begränsad svenska. Han klämde och kände, frågade och hummade. Sade:
- Hm. Du har överansträngt. Hm. Inflammation i handled och arm. Hm. Vila en vecka. Ja.
- Eller hur, sade jag och förklarade att jag har häst och hund och bor själv.
- Ja. Svårt. Hm. Vila en vecka, sade läkaren.
- Mhm. Så gott det går, sade jag.
- Hm. Nej. Vila en vecka. Helt. Du vill inte att det här ska bli kloniskt, sade läkaren.
Nej. Nu ljög jag. Han sade kroniskt. Med r, inte med l. Jag kunde inte låta bli. Fölåt.
Så. Nu har jag armen fixerad med en metallskena och går på antiinflammatoriskt och smärtstillande. I två veckor. Vila i en vecka. Helt. Nästan.
Sensmoral? Jorå, flera.
1. Ensidighet är inte enkom av ondo.
2. Förändring gör ont, även när den är av godo.
3. Forcerad förändring gör skitont.
Nu ska jag i stället försöka träna mig mer liksidig i gymmets trygga vrå. Om det blir på fingymet eller folkgymet vet jag inte än, men jag hoppas att jag oavsett vilket kan gå framåt med sans och balans.
Säker är jag dock inte. Senast jag gymmade regelbundet slutade det med allsvenskan, landslaget och i förlängningen en kass disk i ländryggen.
Fast det är historia nu - och en annan historia. Ett annat kåseri, rent av.
****
Bäst just nu:
En månad till julafton, i morgon! Advent på söndag, pepparkaksdeg i butiken och glöggdoft ur glasigloon på återvinningen. Det är bara snön som fattas.
Château Gratien. En fyraårig, ungdomligt lättfotad och läpp-plutande, samtidigt behagligt balanserad fransyska. En klassisk förevisning i att allt som är billigt, inte nödvändigtvis är utan finess. Chanel goes high school, typ.
Och återigen, Amarone. Alltid amarone. Ti amo.