Om de byggde en bro skulle vi sakna det här
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
1061 passagerare ombord, det är trångt i kafeterian när så många vänder hemåt.
Jag lägger ner min bok ("Svarta sinnen", Ira Rankin) och tar fram papper och penna ur ryggsäcken, ser mig omkring: det spelas kort, spelas på mobiler, det läses, gäspas, pratas och bärs matbrickor, det äts, det dricks kaffe och skrynklas plast från osmackor med en bit paprika.
Detta sorl och svagt mullrande maskiner, allting är ljust gult och så klirret av bestick som personalen samlar in och hela tiden människor som går. Hela tiden går de. Går, går, går. Vart ska alla, vart är de på väg? Som om det inte räcker att vi alla färdas från en hamn till en annan.
I restaurangtorget är vi som vi är, som vore det vårt vardagsrum. Håret på ända, fötterna på bordet. Ingen låtsas som den inte är trött för vi är trötta, vi har alla våra tre timmar att fördriva, kan inget annat än att härda ut.
Jag skriver i mitt block, antecknar. Var har alla varit? Några har spelat match, det ser jag på lagoverallerna. Folk har hälsat på barnen, hälsat på farmor, varit på teater, på hockey, på bröllop, shoppat. Alla med fler upplevelser nu än när vi reste.
Också ett annat lugn nu än när förväntningarna dallrar då fredagsbåten lägger ut; då ska allting göras, då finns ännu allting kvar. Nu är allt förbi, nu är tröttheten.
Vi nickar åt varandra, byter några ord, vi som känner varandra. Jag provar en smygare, går inget bra, luktar illa. Så jädra pinsamt, sitta här ensam i ångorna.
Säger hej till en basist. Hela tiden går folk, jag sitter still. Skriver. Går två gånger på hela resan; köper en schweizernöt och går på muggen.
Som vi svurit över färjan men ändå denna samhörighet i att bida tid och vänta på plinget, att låta livet löpa, ett så mycket större "vi" än bland dem som reser hem mil efter mil i bil när de vill och har lust.
Jag ser mig omkring. Där borta, ser du, där under tv-apparaten ett par som hånglar, och där en kille som är bonde och där borta sitter ett pucko, och där, ser du, nej du hör, det går inte att undvika, en jättesamling fruntimmer som flabbar fasansfullt högt. Annars sorlande tyst på det fartyg som är så stor del av våra liv. Och här kommer en pojke med en dajmstrut. Ser på klockan, 22.16.
Om de byggde en bro till fastlandet skulle vi sakna de här resorna, trots allt.
* * *
Jag går genom stan sen. Stannar till vid Östergravar, ser den svagt upplysta ringmuren i gult mot becksvart himmel.
Jag tänker att trots att det aldrig går att ta Småland ur den smålänning som är jag känner jag att jag har ett hem här.