Jag lyfte en skivstång härom dagen, och plötsligt var jag där igen! Tillbaka i det sena 80-talet, i min rätt korta och mycket intensiva karriär som styrkelyftare. Jag tävlade i knäböj, bänkpress och marklyft. Främst i damallsvenskan, för Söderhamnspolisens IF, men också i den blågula landslagsdräkten. Det var stort.
Stort, coolt och ganska galet.
Vi hade dräkter så tajta att det krävdes två personer för att skaka i den tredje. Knälindor som stasade benen så de blånade och läderbälten som drogs åt med stöd av en vägg. Trycket i mina ådror gav mig prickiga blödningar i ansiktet och på halsen. Ibland poppade en åder i näsan så blodet stänkte på gymmets spegelvägg. Jag sniffade ammoniak på tävlingar, körde benpress på 200 pannor och hade vader som en kolgruveponny. Det har jag förresten fortfarande.
Min ömma moder var bekymrad, minns jag.
Jag banade också väg för Carita Hansson, öns mästerliga kvinnliga tyngdlyftare. Då, på 1980-talet, fanns inte Carita Hansson. Det fanns heller inga damtävlingar i tyngdlyftning, alltså i grenarna ryck och stöt.
Synd, tyckte vi kraftkvinnor, och såg till att arrangera Sveriges första dito. Jag tror jag ryckte typ 40 och stötte 50, max.
Men ändå. Vi var först. Jag var först.
Apropå gamla meriter så finns det gott om dem vid en bardisk i innerstaden, en lördagsnatt i januari. Vid vilken bardisk och vilken lördag som helst, faktiskt.
Klart intressant. Fast det riktigt intressanta är så klart inte de där gamla meriterna, utan vad de står för i dag.
Vissa tycks ju nöja sig med att framhålla gamla meriter och därmed bli, eller åtminstone framstå som, föredettingar. De väljer den stagnerande tryggheten i att låta bli att utmana, utforska och utveckla sig själva.
Det är lite sorgligt, tycker jag. De tackar ju också nej till att utforska, utmana och utveckla andra människor.
På den där baren fanns också ett gäng före detta officerare från saligen insomnade Gotlands regemente.
Jag gillar militärer.
Alla kvinnor gillar män i uniform. Jodå, kom igen nu. Det är evolutionärt och elementärt. Uniformen signalerar trygghet, styrka och kompetens. Bra manlighet.
Verkligt intressant blir det dock först när man tar sig in under uniformen. Bildligt talat. När man får möjlighet att utforska vad de där gamla meriterna är värda i dag. Alltså vad människan efter uniformen går och står för, i sig.
När det gäller ex-officerare blir man sällan besviken. Se på vad de gör i dag, landet runt. Nästan utan undantag är de chefer, ledare och framgångsrika företagare.
Nya meriter också, alltså - och härliga möjligheter till möten och utforskande. Me like.
Dessutom är det ett bra kvitto på att mina skattepengar utbildat dem väl. Varsågod, och tack.
Apropå nya meriter så är jag filmstjärna nu.
Vad gör man inte när Hollywood ringer? Eller i alla fall Elinor, statistansvarig i den pågående Maria Wern-produktionen. Kunde möjligen jag och kollega Henrik Radhe spela - oss själva?
Saliga äro de fåfänga, så vi sade ja. Man ska säga ja så ofta man kan.
Du kan kika efter oss om ett år, när "Må döden sova" går på tv. Location: Ekstakusten. Take: 6. Action: Level 3.
****
Bäst just nu:
Solen. Du är varmt välkommen åter.
Duvor. Kuttrandet på mitt tak är tillbaka, efter månader av pestig tystnad.
Gymmet. Flåsmaskiner, skivstänger och hantlar. Gammal kärlek rostar aldrig.
Tomten. Både varma klappar och hårda paket, precis som jag önskade mig. Tack!