Jag satt i en fåtölj på Kulturskolan och hörde hur dottern innanför den stängda dörren övade långkalsong-rytmer med sin pianofröken och jag tänkte att det fanns ingenstans jag hellre ville vara än just där just då.
Låta 30 minuter av livet gå, lyssnandes till kantigt nybörjarklink, ja, du vet hur hemskt det kan låta, men också: hur alldeles betagande det är, liksom det mesta som är i groende.
Jag satt där, när onsdagseftermiddagen gled över mot tidig kväll, och slogs av att jag faktiskt är pappa.
Som jag satt där, klockan var 18 minuter i sex, drabbade det mig så klart. Även den yngsta närmar sig tvåsiffrigt; det är nu det gäller, nu är det på riktigt.
De första åren är som de är, man lägger en grund och förhoppningsvis skapar trygghet men det är nu, just innan deras första flygtursförsök farsan inte längre nödvändigtvis är bäst, inte nödvändigtvis "nånting mitt emellan Honken Holmqvist och Fantomens och hans häst", som Cornelis skrev.
Det står inte länge på förrän, som Cornelis fortsatte, "farsan han är väck, farsan han är nånting som man borde gräva ner embalerad i en säck".
FAST SÅ BEHÖVER behöver det förstås inte heller bli. Det är hur som helst nu det gäller. Allt jag säger är inte längre en given sanning, jag ses igenom, blir ifrågasatt, mina fel och avarter börjar lysa i eldskrift.
Många av er vet hur man gör, vet hur ni gjorde. För de flesta går det bra, för några desto sämre.
Men jag vet inte, för mig är det gungfly.Vilka arv sänder jag vidare, vad har jag med mig hemifrån. Jag skulle aldrig bli som min far, så var det ju, så säger "alla". Ändå hör jag mig gång på gång använda hans ord: Ta det nu försiktigt, var rädd om dig.
Fast jag försöker låta bli, för att jag vet hur tjatigt jag tyckte det var.
Men å andra sidan vet jag att det hjälpte. Det sjönk in, jag är rädd om mig, jag tar det försiktigt.
Jag har blivit kallad många saker. "Det mest överjävliga fulo jag sett", till exempel. Och "den sämsta jävla journalisten i hela jävla Småland". Sånt är kul, det skrattar jag åt.
Men nu finns en kille och en tjej som kallar mig "pappa" och det skrattar jag inte åt. Det är på riktigt, det är på allvar, och det är in i hjärtat det finaste någon någonsin sagt.
Därför satt jag så gärna där på Kulturskolan och lyssnade på långkalsong.
Många skapar sig ledig tid, ser till att få barnvakt och går på krogen, reser bort med polarna. Gör inte jag, har aldrig hänt, kommer antagligen inte att hända.
Den tiden kommer när barnen inte vill veta av en, då kan jag gå på krogen om lusten faller på. Just nu finns det ingen plats som är bättre än fredags- och lördagskvällar med popcorn framför tv:n.
Och om jag någon enstaka gång går ut längtar jag ändå bara hem.