Om kvinnors kammare och känslomoment 22
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett enda förtydligande har jag känt mig nödgad till. Webbdebattören Janne K - som sitt alias till trots är en kvinna - skrev provocerat:
- Tala inte för alla kvinnor när du spinner kring dina och Auels drömmar om att bli bortsläpad till en grotta och påbonkad av någon smutsig karlslok som inte hyser respekt för det motsatta könets vilja och inte kan kommunicera med annat än våld och stenåldersgrymtningar.
Nå. Så enkelt är det nu inte. Så enkel är jag inte. Knappast andra kvinnor heller - om de inte låtsas vara det, som en del av det här spelet mellan könen jag pratar om.
Jag smickrar mig själv med att tro att jag, om jag nöjt mig med en parningsvillig grottman, kunnat ligga lite nu och då. Det får nog de flesta kvinnor. Jag smickrar mig också med att tro att det faktum att jag inte gör det, är att jag också söker intellektuell, emotionell och själslig stimulans.
Fler frågor på varför jag är singel? Inte det?
En läsare skrev ett fint brev om det här med relationer. Om hur han i regel får mer stimulans av att, som vän, umgås med kloka kvinnor än med män, men att det kan vara himla svårt att komma riktigt nära:
- Det är nästan bara bögar och andra "sexuellt ofarliga" män som får komma in i den förtroliga kammaren hos kvinnor. Det är inte så konstigt, eftersom det alltid ska erövras så jävla mycket, skrev han.
Jag tror han har rätt. Tyvärr, eftersom man och kvinna kan ha så mycket att ge varandra. Eller snarare: Visst kan även "sexuellt farliga" män ta sig in i kvinnors förtroliga kammare - men då är risken för känslomässig förödelse överhängande. I alla fall om man försöker vara "bara vänner".
"Bara sex" kan i och för sig vara lika riskabelt.
Det är ett slags känslomoment 22. Intimiteten är ett gränsland utan tydliga barriärer eller skydd, oavsett om den är på- eller avklädd.
Om två människor kommer varandra riktigt nära, ger varandra nyss nämnda intellektuella, emotionella och själsliga stimulans, då är det svårt att inte falla.
Jag faller i alla fall lätt, nära närheten.
Jag tror att män generellt har lättare att göra skillnad på sex och kärlek. Och - nu är vi tillbaka till min evolutionsteori - det tror jag är som det ska, biologiskt sett. Tyvärr, för det stökar sannerligen till vår samtidigt rationella och romantiserade syn på tvåsamhet.
Gener är dock ingen ursäkt för otrohet, övergrepp eller brist på empati. Vare sig män eller kvinnor är hjälplösa offer för sina drifter. Vi har alla ett val.
Därför finns det hopp, tänker jag. Om att vi ska kunna välja att foga oss samman. Som vänner och älskande. Som män och kvinnor. Som människor.
Exakt hur vet jag inte. Men jag tror att det är bra och nödvändigt att reflektera. Över tankar och känslor. Över synliga och dolda mönster. Acceptera att vi är lika och olika. Att vi är både biologiska och själsliga.
Ja jisses så lätt det är att göra rätt, från avbytarbänk.
Jag lovar att byta tema i nästa kåseri. Jag börjar själv bli trött på allt teoretiserande. Mer praktik, tack!
Bäst just nu:
Fyra år utan snus.
Uppskov med deklarationen. I år ingår en husaffär.
Riktigt mjukt snorpapper. Som änglavingars sus för en söndersnuten näsa.