Om staketkuskar och trollkarlen på redaktionen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En fin gest av marknadsansvarige Peter Enström som lät montera upp skylten.
Jan Nyberg är Visbytravets överlägset ledande staketkusk. Ingen vet som han hur lopp ska köras och vilka hästar som ska vinna, eller vilka som är chanslösa. Att det sedan sällan blir rätt är en helt annan sak. Jag har varit med och sponsrat V5-spel i ett par decennier nu. Och vi ligger definitivt inte på plus.
Om vi hade satt in våra insatser på banken istället hade vi kunnat göra en ganska lång utlandsresa tillsammans vid det här laget. Frågan är dock om vi hade haft lika roligt.
Kan idag tycka att det är synd att jag inte antecknat alla Nybergs bortförklaringar till varför de hästar han trott på inte vinner. Det hade kunnat bli en ganska rolig bok - "En staketkusks bortförklaringar..."
Hur som helst är Boberg och Nyberg värda sitt reserverade bord. Och eftersom det är ett stort bord räknar jag med att få plats också. Om jag nu inte har diskvalificerat mig själv med dessa rader.
Ordet staketkusk finns inte i Nationalencyklopedin (jag är lika stolt varje gång jag stavar rätt till det här ordet på första försöket). När jag söker på staketkusk får jag frågan om jag inte menar massa andra ord. Ordet staketkusk är fullständigt okänt. Nu har ordet staketkusk fått ett ansikte i form av Boberg och Nyberg. Kanske dags för NE (jag behövde bara skriva det krångliga ordet en gång, skönt) att vakna...
I Södertälje bjuder kommunen alla hundägare på bajspåsar. Det tycker jag Gotland också borde ta efter. Jag blir lika upprörd varje gång jag ser hundägare som bara går vidare utan att ta upp sin hunds avföring. Inför böter för de som struntar i att plocka upp hundbajset och låt polisen jaga syndarna. Hundbajs är inte kul att titta på, och fruktansvärt att trampa i. Så bort med skiten från våra gator och parker.
För övrigt retar jag mig fortfarande på cyklister som tror att vi bilister måste ge dem företräde vid övergångsställen. Kliver ni av cykeln och går, stannar jag. Men cyklar ni, får ni snällt vänta. Jag börjar bli trött på att få ett finger tillbaka av cyklister som inte vet vilka regler som gäller.
Igår morse hann jag för ovanlighetens skull med tre sudoku innan jag gav mig iväg till jobbet.
Jag trodde för ett tag sedan att jag var av med mitt sudokubegär. Men nu är det tillbaka igen.
När sudoku var en relativt ny företeelse i vårt rike för några år sedan blev jag fascinerad av det japanska sifferkorsordet.
Jag var tvungen att lösa minst en sudoku på morgonen för att få en bra start på dagen.
Efter ett tag tröttnade jag. Men sedan någon månad är begäret tillbaka. Nu tävlar jag mot mig själv i hur många sudoku jag hinner lösa innan jag måste gå till jobbet ett par minuter före åtta.
För att hinna med att lösa minst två sudoku, göra morgonbestyr och äta frukost måste jag gå upp absolut senast halv sju. Det är sällan något problem. Jag vaknar som en klocka utan väckarklocka varje morgon. Det har nog med åldern att göra.
Sedan kastar jag mig över sudokun. Först GT:s, sedan konkurrentens. Båda tidningarnas sudoku måste betecknas som medelsvåra och ibland till och med svåra. Det är inte som kvällstidningen där man stökar av en sudoku på några minuter. Både GT:s och konkurrentens kräver sina minuter. Och ibland blir det faktiskt ganska stressigt att hinna med när minutvisaren tickar alldeles för fort. Ibland tvingas jag ge upp eftersom jag inte kommer fram till någon lösning. Men det händer ärligt talat inte så ofta.
Jag kom ihåg när jag gjorde studiebesök på en gotländsk tidning när jag var tio, elva år. Då fick jag en blyklump där mitt namn stod baklänges. På den tiden användes fortfarande bly när texter skrevs in, sedan kopierades blybokstäverna in på ett papper. Det var ganska krångligt och långt, långt från den verklighet vi lever i idag. Men spännande var det i varje fall. Jag vårdade den där blyklumpen ömt i många år.
I onsdags hade vi besök av en grupp barn från dagiset Linden på tidningen. Normalt sett har vi inte så unga grupper. För att göra något speciellt av deras besök tog vår tekniske redaktör Dage Ericsson en bild av gruppen, och efter några minuter fick alla barn varsin löpsedel med bild och en text att de varit på besök på GT.
När löpsedeln visades upp sa ett av barnen helt spontant: Dage är en trollkarl.
Tänk, det tycker vi här på redaktionen också...
Trevlig helg!