Vi kände varandra så väl, alla visste vi var gränserna gick. Vi var väl tio, tolv stycken, killar, tjejer, det är så länge sedan nu.
Rätt som det var satt vi alla i bastun i Rydbergs föräldrahem, sen slängde vi oss i poolen, vi var några år och 20, sen satt vi alla påklädda innan kläderna slängdes igen; nakendisco i vardagsrummet, inga föräldrar hemma, klackarna i evigheten den kvällen.
Det här minns jag: skratten; solen över grannvillan, Simple Minds, lukten från grillen, den hälsosamma galenskapen, banden mellan oss; ännu knutna men på väg att lösas upp.
Det var en julikväll när så mycket av det som nu ligger bakom ännu låg framför, orört som glimmande stjärnor.
Så länge någon tänker på en händelse lever den kvar. Minnena får det förflutna att påverka oss ända hit.
Jag uppfattades, har jag förstått, som uppgiven i förra veckans spalt, den om att det inte är någon mening med att fånga dagen eftersom den ändå snart tar slut. Ingen mening med något, allt är en enda lång väntan på vadå.
Jag tänker ofta. På sådant som hänt och sådant som aldrig hänt, jag sitter i mitt fönster och ser på hur dagarna går.
Jag tänker: tänk om jag visste, mitt i ett skeende, att just denna stund kommer att bli ett minnesmärke i livet.
Inte stora sorger, lyckodagar, nyheter om omtumlande världshändelser. Utan de där små tilldragelserna; en spontan fest, ett oväntat möte, en tur med bilen: en ödets tvist.
Hur hade jag reagerat och agerat då? Hade jag gjort annorlunda? Hade jag sett det pågående skeendet med andra ögon?
Vi var några år och 20 och den där spontana festen vid poolen i staden där jag, vi, växte upp var kanske vårt lilla gängs semikolon; det var där det tog slut, men fortsatte sedan fast på ett annat sätt och åt olika håll.
Det var där många av knutarna mellan oss som "alltid skulle hålla ihop" började lösas upp. Om jag hade vetat och förstått det då, vad hade gjorts annorlunda och hur hade det i så fall blivit?
Jag har skratten med mig, så många skratt i mitt förflutna, svunna stunder jag vill ha tillbaka, här och nu, men som jag gör det bästa av; vårdar i mitt inre så gott det går och hämtar energi ur.
- Nu ska pappa ladda, säger min dotter, som är åtta, ibland.
Hon ser när jag är trött och stressad och fångar mig i en stor kram, den energi som strömmar där kan värma hela världen.
Det ska jag ta med mig, fram i tiden.
Som ett gott minne. Så många minnen från allt, minnen som till slut är det enda man har.