Torsdag eftermiddag och jag har nu haft ont i halsen i åtta dagar. Jag som aldrig får ont i halsen annars. På tisdagen såg jag i halsen att mandlarna var röda och lite vitfläckiga. Jag ringde vårdcentralen som sa att det är virus och att jag inte behövde komma in. De sa att jag skulle vila. På onsdagen gick jag till pulkabacken med mina två barn. Under vår oharmoniska stund där drabbades jag av en fem minuters lång hjärtklappning.
Torsdag eftermiddag och jag går till Arbetsförmedlingen. Några arbetsgivare är där och det är meningen att vi arbetssökande ska kunna gå runt och presentera oss och lämna cv:n. Jag får köa 45 minuter innan jag når den första arbetsgivaren.
Jag har glömt att ta Ipren som vårdcentralen ordinerat och har så ont i halsen att jag vill börja gråta. "Hej jag heter Jenny och jag har norra Europas mest svullna halsmandlar. I övrigt är jag en trevlig, framåt person som skulle passa perfekt hos er". Ytterligare en arbetsgivare hinner jag med. Jag nämner att jag skriver krönikor i GT på lördagarna.
De blir glada, för de gillar mig. Jag tänker att det var ju tur.
Någon timme senare, efter att ha släpat hem 35 kilo barn genom drivorna börjar jag gråta. Jag har så ont i halsen att jag grinar. Ringer mamma för att få lite allmänt deltagande och hon lovar att skicka in lite penicillin med moster som ska in till stan dagen efter. För sin bihåleinflammation har mamma fått dubbel dos penicillin och ger heroiskt bort ena halvan till sin mandelsvullna dotter. Hon frågar om jag vill ha lite av skatten också.
Skatten är en stor flaska innehållande sån där hostmedicin med morfin i. Den är på väg att bli lite av en släktklenod, då den skickas runt mellan släktingarna vid behov. Jag har ett fint arv att vänta. Jag avböjer dock dagens erbjudande, men tackar ja till penicillinet. Tänk om de på vårdcentralerna visste att folk håller på såhär.
Läser om Pigge på kvällen. Han brukar läsa den här krönikan och jag tänker att jag kanske borde ha en lite gladare ton i den såhär på 50-årsfestens morgon, så han inte deppar ner sig innan partyt börjar. Sen kollar jag det där programmet om lycka på SVT i vilket Pigge medverkade och önskar att jag vore lite mer som han. Önskar vi inte alla innerst inne att vi vore lite mer som Pigge? Är vi inte alla jävligt avundsjuka på Pigge?
Så framgångsrik och lycklig och orädd för allting. Tänk om jag hade varit Pigge Werkelin på Arbetsförmedlingen idag. Jag hade troligen inte gått med att stå och köa som något slags boskap ens.
Nej, jag hade gått in, sett sådär trevlig ut och myndigt förklarat att "här har ni mig och mig gör ni bäst i att anställa på fläcken för jag kommer att göra under för ert företag!" Istället köar man snällt och mjäkar fram något om att man är jättesnäll och supersocial och sedan stressar man iväg mot dagis och drivorna.
Fredag förmiddag och nu har näsan täppts igen också. Farmorn rycker in och hämtar barnen och jag placerar mig på soffan för att vila bort viruset inför kvällens konsert med
Håkan Hellström.
Maken sms:ar att han också har fått ont i halsen nu. Jag väljer att göra en Pigge och försöka se det positivt. " Vad bra. Då kan vi ju hångla nu utan att oroa oss för smitta" skriver jag tillbaka.
Fredag kväll och jag och maken låter våra svullna halsmandlar mötas nere på Wisby strand. Håkan sjunger om att det är för sent för kärlek, men just ikväll har han fel.
Hoppas du får hångla på festen ikväll Pigge!