OS viktigare än liggande stolen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När olympiska sommarspelen i Seoul 1988 skulle gå av stapeln var jag 11 år och sanslöst sportnördig. Jag kunde fotbollstabellerna fram- och baklänges. Jag grinade av glädje när mitt dåvarande favoritlag Södertälje fick in en segerpuck i sista sekunden mot hatobjektet Djurgården. Jag hade en likadan tröja som Stefan Edberg när jag stod och stånkade på den asfalterade Vibble Centercourt.
I Seoul var det dags för dödsduellen hela världen väntade på. 100 meter. Skönheten mot odjuret. Trevlige Carl Lewis mot trumpne muskelpaketet Ben Johnson. Renhårig mot misstänkt (och så småningom avslöjad) fuskare.
Och så lägger arrangörerna spelen, inte på sommarlovet som i Los Angeles 1984, utan i september - NÄR SKOLAN HAR BÖRJAT.
I ren desperation författade jag ett handskrivet brev på knackig mellanstadiesvenska, till Västerhejdeskolans beryktat stränga rektor. Eftersom tidsskillnaden gjorde att de flesta tävlingarna tv-sändes nattetid, bad jag helt enkelt om att bli befriad från skolarbetet under två veckor, eftersom min inlärning skulle bli svårt störd av dålig sömn.
Jag vädjade. Jag vred och vände på mina bästa argument.
Rektorns svarsbrev var väldigt trevligt. Men budskapet ändå glasklart - glöm det, grabben.
Så det gick som det gick med matematik och OÄ dessa septemberdagar. För se OS skulle jag ju. Jag kravlade upp i ottan för att se Ben Johnson krossa världsrekordet med sträckt högerarm och knuten näve.
Och nu har de olympiska arrangörerna gjort det igen. Lagt årets vinter-OS veckorna FÖRE sportlovet, och dessutom i ett land med rubbad dygnsrytm. Det är grymt. Elakt. Skändligt. Gotländska barn tvingas somna snuttandes på de brottstycken av tv-ljud som sipprar genom sovrumsväggen från föräldrarnas helkväll i vardagsrummet.
Eller så tänker jag bara hopplöst gammalmodigt. Nu för tiden kan väl de små sportnördarna smuggla med sig sina mobiltelefoner under täcket och se alltihop på SVT Play, eller nåt.
I så fall - gör det! I brevet tröstade rektorn mig med att jag skulle få många fler chanser att se OS under mitt liv. Och visst fick jag det. Men så sporttokig som 1988 blir jag aldrig igen, och vem som vann 100-metersfinalen i Peking härom sommaren minns jag inte, trots att jag såg det i direktsändning.
En del frågar fortfarande varför nya GA har ledarsidan på sidan 12 i stället för på sidan 2. Det beror på två saker.
För det första hoppas vi att en och annan som tidigare bara läst insändarsidan nu ska få upp ögonen för Mats Linders alltid läsvärda dagskommentarer - det är därför vi lagt hans och läsarnas åsikter på samma uppslag.
Det andra skälet är tekniskt och trist. Vårt tryckeri kan bara trycka 32 sidor färg per dag, bland annat sidan 2. Och eftersom annonser alltid ska gå i färg, behövde vi använda en del av sidan 2 för reklam. Därmed blir det färre annonser på Gotlandssidorna, och alltså mer plats för nyheter. En matigare tidning, helt enkelt. Det hoppas vi ska uppskattas även av er som tycker en ledarsida hör hemma tidigt i tidningen.
Trevlig helg!