Jag tänker mig det som ett nät över jorden med osynliga trådar mellan alla som träffat varandra någon gång. Tanketrådar från nu till då, från en till en annan, kors och tvärs.
När jag skalar morötter, när jag kör bil, när jag sorterar tvätt.
Plötsligt är de där i min verklighet, som guldblänk ur glömskans svärta. Gubbarna jag delade kupé med på transsibiriska, liftaren jag tog upp utanför Jönköping, Hon jag hånglade med i Lund -83, midjan var smal och barmen var trindm, en av dem jag aldrig kände men som passerat i mitt liv i ett ögonblänk.
Människor tänker på mig också. Jag dyker upp i deras värld från en sekund till nästa. Gud vet vad de tänker om mig, men jag vet förstås att också jag gjort outplånliga intryck på folk.
Som clownen, som token, som vännen, som kompisen, som han som är känd från tidningen, som klasskamraten, som arbetskompisen, som honom "jag" en gång var kär i. Som ett nät över allt ligget det, tanketrådarna, från nu till då.
FÖRRA VECKAN SKREV jag om min gamla klasskamrat Monica, som blänkte till i mitt inre när jag hörde en viss låt. Hon den coola i klassen som jag i hemlighet var lite förtjust i, hon som rev upp min skjorta med tryckknappar när vi gick i nian.
Jag var osäker på om hon mindes det. Hon mindes.
Hon kommenterade krönikan på Facebook:
"Oj, Magnus! Skrattar med en tår i ögat... Jag kommer ihåg skjortan och du var definitivt någon att räkna med! Och med facit i hand och det som är vedertaget bland beteendevetare - så var jag nog den största lilla mesen./.../".
Jag har gjort intryck som för alltid finns kvar, likväl som människor gjort intryck på mig. De jag känner, de jag inte känner. En evig energi som strålar mot mig ändå inifrån döden.
När ensamheten sipprar in, i de svartaste stunder av svärta, aldrig är jag ensam, alltid finns jag i någons tankar.
I början tyckte jag de serverade grattis-klicken på Facebook och liknande sajter var fåniga. Men så glad jag blev när jag själv blev grattad. Jag fanns i deras tankar i just den stunden, ingen människa är en ö.
Jag deltog i O-ringen i orientering i Hälsingland när det hölls tyst minut för offren i massakern i Norge förra sommaren.
15 000 personer från över 40 nationer på tävlingsplatsen. Absolut tyst, bara det dova mullret från dem som just då sprang i mål.
En samhörighet utan like, en manifestation för den goda kraften i efterdyningarna av det förfärliga.
Ett nät av kärlek mellan folk över så många nationsgränser.