Jag kommer från Näsudden. Där ligger typ Europas största vindkraftpark. År 2008, när det var som mest, stod 83 vindkraftverk i Näs. Jag var liten när vindkraftkarusellen drog igång, men nog minns jag. Mötena runt vårt köksbord. Debatterna och ilskan från vissa.
Ryck på axlarna från andra. Socknen som delades i två, motståndarna och ja-sägarna. Vindkraftverken som började poppa upp, för att senare överta hela socknen. Idag kan man inte ens blicka ut över havet utan att se dem, eftersom några verk även är placerade långt ut i vattnet utanför udden.
Många är de gånger då jag funderat över hur det kan komma sig att just Näsudden blev så extrembebyggt av vindkraftverk. Och hur kan det komma sig att inga verk står på andra sidan viken? Det måste ju blåsa rätt friskt i både Sundre och Hamra också?
Är Näs helt enkelt socknen som Gud glömde? Känner sig folket där helt enkelt så bortglömda att deras självförtroende som grupp i princip har försvunnit vilket lett till att vem som helst kan göra vad de vill mot Näsborna och med Näs socken?
Ja så har jag nog trott. Man får lätt den känslan när man jämför lilla Näs med det kaxiga Storsudret, dit Näs inte hör till.
På Storsudret har man alltid hållit ihop. När jag gick på högstadiet hade ungdomarna från Storsudret en extra fin sammanhållning, det märkte man. De hängde på fiket i Burgsvik, badade i hamnen och hade ett särskilt tecken som de hälsade på varandra med. Många av dem bor ännu kvar där ute.
Ja, Storsudret- borna är ett stolt folk, som inte låter någon sätta sig på dem. Precis som Fåröborna. Och inte är väl det så konstigt.
För både på Sudret och på Fårö har de ju fastlänningarna i ryggen. Jag skulle också bli stolt om någon rik kis från Saltsjöbaden ville bygga sommarhus i min hage eller om Orup plötsligt blev min granne och sa att han älskade min byggd och beundrade oss som bodde här året om.
Vilket genast får mig in på parallellen Egypten- Tunisien. Två länder som kämpar mot diktatur precis nu och som dessutom råkar vara länder dit många rika västerlänningar väljer att åka på semester. Klart det föder en stolthet.
Klart man inser att ens egen hembygd är värd att kämpa för när den hela tiden bekräftas av utomstående.
Ja. Så här har jag tänkt i alla fall. Att på Storsudet finns inga vindkraftverk och ingen exponering för att de boende där helt enkelt inte tillåter det.
Men så börjar det rassla till lite ute på Näs. Folk börjar tjäna pengar på vindkraften. Folk enas kring avtal och man kan ana en liten "vad var det vi sa "- anda kring Näsborna, lågmäld som vanligt, för på Näs skriker man inte så högt.
Och kanske är det inte alls som jag trodde. Kanske folket på Storsudret egentligen också gärna skulle bygga sig lite vindkraftverk eller åtminstone lite hus åt sina turister och på så sätt håva in lite pengar, men de får helt enkelt inte.
Sommargotlänningarna vill ha sitt sommarlandskap som det alltid varit och länsstyrelsen föredrar k-märkta enar framför vita verk.
Storsudret sneglar stressat mot Näs och kan nästan höra klirret av pengar och skriker att vi vill också göra som vi vill! Vi vill också bestämma över vår egen mark! En Näs- bo skriver på papper och slår upp ett vindkraftverk vid strandkanten.
På andra sidan viken restaurerar de en stenvast. Fortsättning följer.