”På fastlandet är allting stort och krångligt och dyrt”

Det fanns en tid när jag längtade efter att resa till olika platser. Inte särskilt ofta, men någon gång ibland åkte jag till ett annat land och gick omkring där och tyckte att jag lärde mig nåt. Utvecklades. Insöp nya uttryck. Köpte en kylskåpsmagnet som minne.

Anna Wennblad stannar helst på ön.

Anna Wennblad stannar helst på ön.

Foto: Oscar Olsson/TT

Gotland2023-08-13 10:05
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det där har jag helt tappat. Jag hör andra berätta om Mallorca och Australien och jag ser bilder och klipp från Köpenhamn, London, Sicilien. Det är fina bilder men jag tänker aldrig att jag önskar att jag hade varit där. Jag tänker bara herregud vad dyrt. Och varmt. Och besvärligt att ta sig fram och hitta och bli nöjd.

Här hade jag kunnat skylla på pandemin men mitt förfall kom smygande flera år innan dess. Jag har till och med börjat tycka att det är besvärligt att åka till fastlandet. Vi har det ju så bra här! På fastlandet är allting stort och krångligt. Och dyrt. 

I början hade jag svårt att acceptera förändringen. Det kändes så självklart att alla ska vilja lägga en månadslön eller två på att uppleva en annan plats i världen. Men sen började jag tänka på andra saker som kan uppfattas som självklara. Att man ska vilja se romantiska komedier och actionfilmer. Att man ska gilla thaimat. Att man ska spela padel. Och inget av det där gillar jag. Kan det vara så att reslust är något som inte alla måste ha?

Jag har bott på Gotland i fjorton år och har de senaste åren blivit alltmer fastvuxen där jag står. Jag tycker att det är långt att åka till Fårö och Burgsvik. Det tyckte jag aldrig förut.

Man skulle kunna tro att det handlar om pengar. Jag är förvisso fattigare än för tio år sen. Men framför allt har jag blivit gammal. Betydligt äldre än för tio år sen, alltså.

Jag rör mig i allt snävare kretsar. Förflyttar mig mellan hemmet och jobbet och matbutiken. Jag läser böcker och ser på film och löser korsord. Jag är en pensionär. Inte den där pigga typen som åker till Kanarieöarna och går med stavar och äter på krogen utan den andra typen. Den som blankar av diskbänken och bäddar sängen innan hemtjänsten kommer.

Men jag är ju bara 47 år. Jag har tonåringar och en man och ett jobb. Så ibland rycker jag upp mig och går på krogen eller shoppar. Tar en fika. Kommer hem vimmelkantig av alla intryck.

I går kväll bokade vi en romantisk resa. Det kostade en del och blir ganska många byten. Först en längre biltur, vi får väl pausa på vägen, och sen båt. Ända till Stora Karlsö. Vi måste tanka bilen, packa ordentligt, kolla biljetterna. Myggmedel? Hur många par skor? Kikare? Det kommer att bli en hel del bilder på sociala medier kan jag lova. Jag har redan resfeber.