29 augusti
Jag börjar gråta när jag läser lille Ludwigs dödsannons.
Han blev bara fyra år.
Ett förlorat barn är det svåraste en förälder kan uppleva. Jag tänker på föräldrarna till alla barn som mördades vid massakern i Norge. Jag försöker låtsas att jag är en av dem, men jag lyckas naturligtvis inte helt. Jag tänker bara att jag aldrig skulle komma ur en sådan sorg, men samtidigt vet jag att tiden läker de flesta sår. Inte utan ärrbildning, men ändå tillräckligt för att orka leva vidare.
Men Ludwig.
Han dog inte på grund av en rasist med sjuka idéer. Ludwig hamnade under en traktor. En olyckshändelse.
Som pappa har jag mått dåligt ända sedan olyckan inträffade. Jag försöker än en gång placera in mig själv i det som hände. Att det var jag som körde traktor och att det var jag som blev orsaken till mitt barns död. Då svartnar det, jag orkar inte. Såren skulle aldrig läkas till ärr, de skulle alltid förbli öppna. Därför tänker jag mest på Ludwigs pappa när jag läser dödsannonsen.
Det är för hans skull jag gråter.
Men trots allt, livet fortsätter ändå rulla på. Jag åker till Slite marknad och glömmer för ett antal timmar helt bort annonsen.
Mitt barndoms samhälle mångdubblar sin befolkning den här dagen. Det är soligt och varmt, folk är glada och gamla kompisar kommer och hälsar när jag står och signerar böcker. De flesta känner jag igen med namn och allt. Olavi kommer med en ask med tre syrade gurkor, Kurre påminner mig om att jag aldrig lyckades besegra honom i orientering och Janne vill att jag ska signera boken med "Till Janne från barndomsvännen Sluggo". Några minns jag bara till utseendet, så de får hjälpa mig med namnen. Lennart, Anna-Märta, "Skrattis", Stina, Nisse... Alla tilltalar de mig med Sluggo, för det var så jag kallades under tiden i Slite.
Första höstmarknaden och det är drygt tjugofem grader varmt.
Svenska Spels inkomster backar med en halv miljard.
Tacka tusan för det.
Deras guldkalv, jag, har ju slutat spela.
Tidigare i veckan var jag på hörcentralen på lasarettet och fick nya hörapparater. En för varje öra. Moderna saker som automatiskt ska anpassa sig efter den miljö jag befinner mig i.
Ännu har jag inte vant mig. Alla ljud har plötsligt blivit så starka. När jag går hör jag tydligt hur byxbenen skaver mot varandra och när jag själv pratar ekar det konstigt, som att jag sitter inne i en plåtburk.
På väggen i undersökningsrummet ett citat av Tage Danielsson:
Till örat genom ljudens vågor fortplantas livets alla frågor. Men livets alla goda svar... jag undrar vilken väg de tar?
Och då tänker jag åter igen på Ludwig.
Varför?
Det kan inte finnas något godtagbart svar på den frågan.
På hemväg från Slite passerar jag Hemse. Klockan är 18.07 och det är lördag. Under den drygt en kilometer långa hastighetsbegränsade (50) sträckan genom öns tredje största tätort ser jag bara två personer.
En ung dam som går norrut på trottoaren och ser olycklig ut.
En något äldre ung dam med en hund som förmodligen inte gått på dressyrkurs.
Alla övriga Hemsebor, låg de hemma i akut maginfluensa?