"Pälsen får vädra till midsommar"
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hade den sålts för en spottstyver på någon loppis, eller hängde den kvar på loftet där min far en gång hade förvarat fodret till kossorna Lona och Molly? Den hängde kvar, lite tuggad av tidens tand eftersom råttor, svalor och fladdermöss hade haft fritt tillträde. Men lite guano fixar kemtvätten. Efter lite irrande hittade jag tvätten som tidigare låg granne med gamla mejeriet och O S Björkman. Gissa var den ligger numer?! I det gamla stridsvagnsgaraget på P 18, det ställe på jorden där jag tillbringade det mest meningslösa året i mitt liv. Hittills ska kanske tilläggas, för det är väl ingen höjdare att ligga på långvården.
reda på att rengörningen skulle gå lös på 362 spänn och ta närmare två veckor eftersom mockaplagg var krävande saker. Jag tackade och gick och hoppades att det skulle vara något kvar av vintern 14 dagar senare. Den förhoppningen slog in. Med råge.
klar för avhämtning samma dag som sista numret av "gamla GA" skulle färdigställas. Jag fick rådet att hänga ut plagget några timmar innan det var dags att dra iväg till jobbet. Doften av kemikalier skulle vädras ut. Jag kan redan nu avslöja att "några timmar" inte räckte på långa vägar. När vi hade jobbat med sista tidningen dryga timmen så utbrister Norrländskan: "Jag begrip int vad det lukter. Det lukter kemikalier". Jag hade märkt det själv, inte minst på kollegernas reaktioner. De höll sig på betryggande avstånd från mig. Det doftade förmodligen balsameringsvätska om denna relik från GA:s storhetstid.
svårt att beskriva dofter och smaker, om man inte är sommelier förstås och det handlar om viner. Jag vill påstå att plagget spred en doft som påminde om en blandning av våt betong, gammal SJ-buss och klorin. Man kan få näsblod för mindre. Vid hemkomsten stod trädgårdsarkitekten i terrassdörren. Hon hade känt doften av vad som komma skulle innan jag hunnit in på Barlingbovägen. Och hade redan fått ett anfall av astma, yrsel och irriterande utslag runt naveln. Pälsen skulle av ute på gården. Sedan slet hon av mig övriga klädesplagg som tagit doft och slängde direkt i tvättmaskinen. Där stod jag som Gud skapat mig, lite snopen. Jag trodde hon hade något annat i tankarna.
det sedan? Jo, morgon efter hängde jag pälsen under takskägget på vedboden. Och där lär den få hänga till midsommar. Minst. Har inte den mystiska doften lämnat plagget till nästa vinter, så ämnar jag återvända till det forna stridsvagnsgaraget och klaga. Jag har sparat tvättkvittot. Hej då!