Pappa, båten sjönk som en sten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har slagit axeln ur led igen, för hundrade gången, och de två operationer jag gjort verkar vara bortkastade.
Så jag får telefontid hos vårdcentralen, en sjuksyster ringer upp och jag förklarar vad som hänt.
Eftersom jag vet att det enda en distriktsläkare kan göra är att skriva remiss till ortopeden föreslår jag att vi helt enkelt skippar besöket och att jag skickas direkt till lasarettet.
Det var tydligen som att svära i kyrkan, för rösten i telefonen blev omedelbart otrevlig och förklarade surt att "du får inte remiss någonstans innan du varit här!".
Okej okej, lugn i stormen tänkte jag och gick dit på utsatt tid.
Fem minuter senare och 200 spänn fattigare, gick jag därifrån med just det besked jag väntat mig - remiss till ortopeden efter att läkaren bett mig lyfta armarna två gånger och ställt fyra frågor.
Varför skulle jag gå dit överhuvudtaget och slösa bort min tid, läkarens tid och mina pengar?
Fantastiskt korkat. Och ineffektivt.
Nu är inte jag heller världens mest effektiva människa jämt. Särskilt inte när jag gör saker innan jag tänker, vilket tyvärr händer emellanåt.
Klantighet kallar vissa det, och det kan jag väl hålla med om även om jag brukar använda ordet otur.
Jag vet inte om det är medfött, pappa sa alltid att jag har det från mammas sida. Antagligen skyllde han bara ifrån sig, för mamma klantar sig aldrig som jag.
Hursomhelst, det senaste var när jag dammsög bilen och lade ifrån mig dammsugaren på gårdsplanen några sekunder.
Utan att stänga av den.
Det tar, märkte jag, inte mer än några sekunder att fylla en dammsugarpåse med grus.
Ibland känns det som att det är så mitt liv ser ut, jag fyller dammsugarpåsar med grus och tar sönder saker bara genom att försöka sätta ihop dem.
Jag skulle kunna skriva en bok om prylar jag förstört om det inte var för att jag förtränger sånt. Antagligen en försvarsmekanism, men inte så smart eftersom jag aldrig tycks lära mig.
Förra sommaren skulle jag kasta ifrån mig en hammare och den bara råkade träffa fönstret i vedboden. En gång fyllde jag på olja i bilen utan att sätta i pluggen i oljetråget.
Men, men, det är väl bara att gilla läget. Fönsterrutor finns det fler av, och ny olja kan man köpa på macken.
Den enskilt klantigaste sak jag gjort är nog när jag klippte gräset hemma hos mina föräldrar med deras åkgräsklippare och pappa lagt ut sitt helt nysydda toppsegel till tvåmänningen på marken.
Ja, ni kan ju räkna ut var det där seglet hamnade nånstans.
Det var så otroligt superklantigt att jag än idag har svårt att prata om det. Så fråga inget mer är ni snälla. Jag tror aldrig pappa förlät mig för det där.
Jag tänkte på det där toppseglet senast i torsdags förra veckan. Då var det fem år sen pappa dog.
De säger att tiden läker alla sår, men jag håller inte med. Tiden kan sätta plåster på dem, men aldrig läka.
För även om det är fem år sen så saknar jag pappa varje dag. Ibland plockar jag upp telefonen för att ringa honom, och när jag kommer hem till mamma kollar jag alltid in i vardagsrummet för att se om han ligger där på soffan och tittar på trav.
Jag kollar alltid under trappen efter hunden också, men han är inte heller där.
Jag tänkte skriva en hel krönika om min pappa, jag har funderat på det länge men jag klarar inte av det riktigt. Jag menar, den får inte bli fattig, den får inte bli så torr som nekrologen jag totade ihop till tidningen där jag bara räknade upp saker han gjort och jobbat med.
Hur sätter man ord på saknad?
Jag åkte till hans grav med Inez på armen, jag har inte varit där sedan allhelgonahelgen. Jag är inte mycket för gravar, det är inte där han finns. Pappa finns i Vänge, i stallet som han och mamma fixade i ordning.
Och för mig finns han allra mest i vår båt, tvåmänningen Kajsa som han lade ned hela sin själ i. Häromveckan fick hon ny bottenfärg och olja, och farsan var med mig hela tiden och kollade så att jag inte sjabblade med vattenlinjen.
Det är själva satan också att han dog. Jag tror inte han tar illa upp att jag svär, för det gjorde han själv en hel del. Men vi hade så mycket kvar att göra, och han fick aldrig träffa mina barn, eller ens min älskade Anna.
Och vad värre är, de fick aldrig träffa honom.
De kommer aldrig att förstå hur intelligent han var, vilken humor han hade och med vilken kraft han älskade och brydde sig om sin familj.
Vi var hans flock, hans allt.
Och därför är det så tomt nu.
Pappa, båten är sjösatt. Hon sjönk som en sten som vanligt, men nu är hon tät igen. Och precis lika fin som när du såg henne sist.
Ibland vet jag inte var jag hamnar när jag börjar skriva.
Jag var tvungen att börja larva mig om min egen klantighet, att bara skriva om pappa rakt upp och ned var för stort, för pretentiöst.
Jag tror inte han hade misstyckt i och för sig. Även om han fortfarande skulle vara lite sur för det där toppseglet jag förstörde.