I gårdagens GT kunde vi alla ta del av Håkan Ericssons hyllande av två unga "pappaförebilder". På ett härligt "dunka i ryggen"-vis lyfte Håkan fram dessa två unga fäder som exempel på väldigt bra pappor. Ovanligt bra.
Detta går naturligtvis inte att ifrågasätta och jag hyser inga tvivel alls om att både Mats Pettersson och Johannes Hallbom är fantastiska föräldrar. De är säkert precis lika duktiga föräldrar som jag är!
Skillnaden mellan mig och Mats och Johannes är att det krävs jävligt lite av dem och jävligt mycket av mig.
Sedan jag fick barn har jag blivit väldigt medveten om den konstiga synen som finns på pappor i Sverige i dag. På samma sätt som pappor ofta applåderas så fort de byter en blöja, ifrågasätts de. De blir hemskickade från BB efter att barnet fötts och inkluderas sällan i samtal på möten med människor som har med barn att göra. När vi behövde sova en natt på barnmottagningen med vårt barn efter en olycka, ifrågasattes varför pappan också skulle stanna över natten. Det finns mycket sällan skötbord på herrtoaletter och så vidare i en oändlighet. Samhället kanske är på väg att skärpa sig, men det är långt kvar.
På så sätt ser jag verkligen fördelen med engagerade pappor som öppet visar att barnen är av lika hög betydelse för dem som för mammorna. För att lära samhället det och på så sätt skapa förändring.
Däremot förstår jag inte vitsen med att diskutera det. Lyfta fram det. Hylla det. För när man som Håkan Ericsson i det närmaste glorifierar Mats och Johannes så utmärker man det, gör deras insatser till speciella och lite märkvärdiga. När det som de har gjort egentligen är det mest självklara av allt.
Det är väl självklart att en småbarnspappa ägnar ett visst utrymme i sina veckokrönikor åt att resonera kring sitt föräldraskap? Det är väl självklart att en person som fått i uppgift att göra krönikor om sin pappaledighet gör just det? Och för mig, som kvinna och mamma, är det även en självklarhet att vara föräldraledig. Det är ett väldigt stort problem som ni män har, då ni uppenbarligen inte känner samma självklarhet kring det som jag.
Johannes och Mats gör sannerligen en viktig insats i att få er att förstå samma sak som jag och kvinnor före mig har förstått i århundraden. Men när vi lyfter fram och hyllar pappalediga män, gör vi skillnad på pappaledighet och mammaledighet och jag anser inte att den skillnaden är nödvändig. För när det kommer att till barnen, så är vi alla föräldrar i första hand och män och kvinnor i andra hand. Våra omsorger om barnen är av samma värde och vi är lika kapabla att ta hand om våra barn, oavsett vilket kön vi har.
Genom att lyfta fram, glorifiera och applådera en pappas kärlek som något nästan ovanligt och avvikande kommer synen på pappor aldrig att bli densamma som synen på mammor. Genom att lura i papporna att deras blöjbyten och deras övriga omvårdnad av barnen är lite ovanlig, lite cool, lite beundransvärd, kommer papporna för evigt att inneha positionen "rolig lekfarbror" i familjer och i samhället.
Fortsätt med ert, Johannes och Mats. Fortsätt sprida ordet om hur ljuvt det är att vara ansvarsfull pappa och föräldraledig. Det finns uppenbarligen män som behöver lära sig av er. Men Håkan, glorifiera inte något som i grund och botten är en självklarhet. Förfrämliga det inte och få det inte att låta som att Johannes och Mats har gjort något extra ordinärt. Synen på pappor och deras omsorg om barnen, måste bli densamma som synen du uppenbarligen redan har på mammor och deras omsorg - en självklarhet.