Kräftor ska det vara varje födelsedag som är i augusti. "Den månad då ditt år på nytt tar sats för en etapp i tillvarons seglats". Citat signaturen Kajenn.
De som sett mig äta kräftor eller för den delen fisk har liknat mig vid en hungrig björn som ursinnigt sliter i skal och kött. Ingen finess alls. Släktens kirurg betraktade med avsmak mitt oprofessionella sätt att skära i sillen. Och hovmannen, själv mästare i att på ett elegant sätt lägga upp kräftskalen på fatet, våndades säkerligen fast han var för finkänslig att visa det, vid anblicken av mina osmakligt osorterade rester.
I år skulle jag bättra mig vilket är högst på tiden. Inhandlade till att börja med riktiga kräftknivar samt skaldjurstänger. Därefter färska Smålandskräftor som fått högt betyg av en testpanel och till och med var dyrare än den bästa sorten.
Sedan klippte jag ut en beskrivning i en tidning med rubriken SÅ ÄTER DU KRÄFTOR. Dags att bjuda in gästerna!
Välkomna allesammans till en pedagogisk lunch ungefär som på dagis, började jag med den inplastade beskrivningen i högsta hugg.
Här gällde det att hålla reda på vad som var delikat, kan slinka med eller smakar illa, onyttigt. Aj då, bestämt hade allting slunkit ned hittills utom den svarta äckliga tarmen. Nu rekommenderades man även att undvika magsäcken som sitter bakom ögonen.
Och allt ska göras i en bestämd ordning. Bruksanvisningar är som bekant alltid krångligare än de behöver vara. Så även denna. Bara teckningen av kräftans anatomi -alltså var allting sitter på den- var jobbig.
När man väl pluggat in detta skulle själva ätandet ske i en viss ordning, punkt ett, två och tre.
Ett mera stressande kräftkalas hade jag inte upplevt. Och när det dessutom visade sig att jag klarat av bara en kräfta på gästernas respektive fem läckerheter gav jag upp den pedagogiska stilen. Den gamla fick gå an.
Från kräftor till individens psykologi som kan vara nog så knepig. Förstå allt är förlåta allt, är ett franskt talesätt.
Men hur få en egocentrisk (fördom!) tjej med skrymmande shoppingkassar på väg in i hissen att förstå det här med cellskräck som blir värre ju fler och mer som trängs.
Erbjöd henne och kassarna att åka först men nej då. Du vill alltså inte åka med MEJ, frågade hon ilsket.
Ta det inte personligt, jag vill alltid åka ensam, svarade jag dumt nog. För nu har det bundits ris åt egen rygg. Tänk om tjejen råkar se mig med sällskap i hissen, då får hon ju sin misstanke om att hon inte duger bekräftad. Ska man behöva gå i trappor hädanefter...
Det mänskliga umgänget är sannerligen inte lätt.
Här tänker jag avsluta med ett scoop, en toppnyhet, med följande rubrik: NU SYNS DET, VICTORIA!
Och på tal om avslutning, detta var det sista kåseriet av min hand i denna tidning. Säger i likhet med den avsomnade engelska News of the World: THANK YOU & GOODBYE!