Pekkas låt stoppad i finalen!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Första staren stod och drog i en mask på gräsmattan i fredags morse, så nu kan jag börja räkna staräujrar. Sju stycken innan det blir vår så att jag, enligt mor, kan gå utan strumpor och skor.
I veckan ringde Radion och intervjuade mig om staräujrar, för de hade hittat en flera år gammal krönika där jag skrivit om detta och därför trodde de förmodligen att jag är expert.
Jag som inte ens är säker på hur det stavas! "Staräurar" skrev jag den gången, men fick bakläxa från en läsare som påstod att äurar stavas äujrar. Ingen given sanning är sällan riktigt sann vad gäller den gutniska stavningen. Så nu tvivlar jag också på att äujrarna (alt. äurarna) verkligen måste vara sju.
Men staren har i alla fall kommit.
I förra krönikan skrev jag om två milstenar, en vid Fidenäs och en vid Fide kyrka, båda i bedrövligt skick. Jag undrade om inte milstenar är kulturskyddade.
Mellan de milstenar som du nämner gick en gång min skolväg på 50-talet. Tråkigt att de skall förfaras, men visst är det så att de skall ses som fornminnen och skall behandlas därefter, mejlar Allan Lingström i Mästerby.
Janne Forsberg i Burgsvik: Angående milstenar, så var det väl så att för några år sedan så blev intresserade personer tilldelad en sten som dom fick ansvar över och skulle sköta om, typ måla och hålla rent omkring.
Och i ett brev meddelar Lars Olsson i Fröjel att Fornsalen bett Gotlands Hembygdsförbund och hembygdsföreningarna på ön att stå fadder och ansvara för skötseln av milstenarna inom respektive sockengränser. De flesta milstenarna kom till under 1700-talet då en mil var 10 688,54 meter lång. 1889 infördes metersystemet i Sverige och då blev en mil exakt en mil.
Så nog är milstenarna värda att bli lite ompysslade.
Han hissar upp bilen, tar sin ficklampa och den där hemska spetsiga hammaren och går in under bilen, knackar några gånger på underredet och säger:
- Den här bilen har du köpt på fastlandet, va? Det syns på rosten.
Förbannelse och elände! tänker jag.
Men det är inte så farligt. Besiktaren är från Stockholm, tillfälligt utlånad till Visby. I Stockholm har han sett många sönderrostade bilar, vägsaltet skördar sina offer.
- Men rosten på din bil är inte så allvarlig och håller du dig bara kvar på Gotland så är det ingen fara.
Ett helt år till nästa besiktning. Livet leker!
Ett rykte säger att Konstnären åter har börjat bada. Men hittills bara ett rykte, för jag har inte sett det med egna ögon.
Själv hade jag naturligtvis inlett årets badande för länge sen, om det inte varit för min envisa förkylning. Och Piloten skyller förmodligen på att han försenats på grund av tät dimma vid någon landning i Hongkong. Det brukar han göra.
I morgon bitti ska jag hålla noggrann utkik ner mot badstegen i hamnen för att se om jag kan se någon naken konstnär komma upp ur vattnet.
Omedelbart efter Melodifestivalens lokala final i hönshuset lämnade tuppen Pekka in en skriftlig protest mot hönan Hillevis vinnande låt Dumma, dumma, dumma...
- För det första så har den inte en chans vid den stora finalen i Guldrupe den 12 maj, säger han till det församlade pressuppbådet (jag) efter tävlingen.
- Så det så! tillägger han sedan.
- Och för det andra? frågar jag.
- Andra?
- Ja, du sa att för det första så har vinnarlåten ingen chans. Men vad är det andra?
- Det får du fråga min agent om!
- Jaha. Och vem är din agent?
- Det är hemligt. Dessutom är det stor skandal att min låt inte ens blev nominerad. Den hade blivit en vinnarlåt i Guldrupe!
(Pekka har skrivit en låt med titeln Den ståtlige tuppens klagan, en protestsång mot att han och hönorna ännu inte blivit utsläppta i trädgården. En enig jury (jag) stoppade låten eftersom den innehåller en rad elaka påhopp på en viss person).
De tillhör eliten i Sverige och blev till och med svenska mästare för några år sedan. Deras satsning kostar mycket pengar, de tränar hårt och de köper in proffsspelare från utlandet. Allt för att hamna så högt upp i serietabellen som möjligt.
Det handlar naturligtvis om basket och om Visby Ladies.
I år har laget än en gång gått till slutspel. Men. Förlust i första matchen och förlust i andra. Båda gångerna på grund av dålig vilja och fel inställning.
Hur är det möjligt att idrottare på den här nivån, i ett slutspel som kan leda till ett svenskt mästerskap, saknar vilja och rätt inställning? Det fattar jag inte. Okej, man kan drabbas av nervositet som gör att det mesta går snett. Det är mänskligt.
Men dålig vilja? Det betyder ju att spelarna inte ens försöker göra sitt bästa.
När jag var tränare för pojklag i fotboll, både i Stockholm och här på Gotland, blev jag skitsur på killarna när jag märkte att de inte gjorde sitt bästa. De var inga stjärnor och vi förlorade ofta och det var ju inte hela världen.
Men jag accepterade aldrig att vi förlorade på grund av dålig vilja.
Pekkas protest mot vinnarlåten avslogs av festivaljuryn (jag igen) med röstsiffrorna 1-0.
Och när jag skickar iväg krönikan på söndagskvällen är Ladies nästan ifatt Norrköping i basketmatchen som måste vinnas.
Vilja!!!