För snart 2,5 år sedan, i min andra GA-spalt, skrev jag att jag ibland kände mig som Pippi Långstrump. Jag hade egen gård, hästar, hund, katter och en bunt höns.
Nu är gården borta, men Pippi är kvar. Jag gillar att gå min egen väg, jag är starkare än många och jag reder mig onödigt ofta själv.
Men analogin haltar. Jag har ingen kappsäck med guld och ingen pappa som är kung i Söderhavet. Framför allt är jag inte tillräckligt anarkistisk.
Det bor nämligen också en liten Annika i mig. Ett litet pretto som gärna vet bäst, som ogärna gör bort sig allt för mycket och som tycker att skrivna och oskrivna regler är rätt bra att ha.
Inte så att jag med uppspärrade ögon brukar utbrista "Men Pippi!". Tvärtom. Jag älskar när normer utmanas - och jag gör det gärna själv. Men inte utan Annikas moralhängslen...
Jag kan exempelvis provsmaka godis i affären - men bara om ingen ser. Och bara en bit.
Jag kan sjunga högt på torget - men bara om jag har sällskap. Eller är berusad.
Faktum är att jag alltid är som mest Pippi när jag är berusad. Och jag gillar att vara Pippi. Men det är Annika som får mig att beställa kaffe i stället för whisky, när klockan passerat ett.
Häromdagen gjorde Helena von Zweigbergk ett skönt inslag om det här i P1. I "Oförnuft och känsla" pratade hon om sociala spelregler. Om hur fint och eftersträvansvärt det är att vara lagom anarkistisk. Lite Pippi. Och hur fult och trist det är att vara Annika.
Men - hon kom också fram till att en Pippi behöver en Annika och vice versa. Och samhället behöver bådadera. Vem av dem är du? Programmet går förresten i repris i natt, 00.03. Lyssna!
Apropå Pippi så intervjuade jag för några år sedan en nära släkting till Astrid Lindgren. Släktingen delade med sig av ett minne, som så väl fångade hennes humor.
Pippi Långstrump skulle ges ut i Frankrike och behövde översättas. De mest anarkistiska delarna ströks till Astrids förtret helt, och en dag ringde det franska förlaget henne för att resonera om omslagsbilden.
Originalet visar hur Pippi lyfter Lilla Gubben - en fullstor häst - på raka armar. Detta, konstaterade förlaget, kommer de franska barnen aldrig att köpa. De har riktiga krigsminnen och är mer realistiska än svenska barn, hette det.
- Jaha, sade Astrid.
- Just, sade förlaget och fortsatte:
- Därför undrar vi om det är okej att vi byter ut hästen mot en liten ponny?
Astrid fnissade och svarade:
- Om franska barn kan köpa att en liten flicka kan lyfta en ponny på raka armar, så har jag inga invändningar. Byt bild ni.
Och så blev det. Boken om "Fifi Brindacier" gavs ut 1951. Det kom att dröja över 40 år innan franska barn fick se och läsa Astrids sanning om Pippi.
Bäst just nu:
Tandläkare Gadd. Tänk att kunna längta till de årliga besöken!
Resorb och febernedsättande. Jag har sommarförkylning i 25 graders värme och ibland känns det som att jag ska dö. Så minns jag att jag är kvinna, och överlever.
Escape from the Stockholmsvecka. Årets skönaste initiativ och kulturella alternativ. Wimansbacke i Tofta, nu på lördag!