Vill du se människor omkring dig glada ska du sätta på en låt med Cool Candys. Jag lovar, giporna i omgivningen går upp till tio i två. För att strax senare ropa ”stäng av!”, men ändå. En omedelbar glädje är aldrig att förringa, även om det bland många kanske mer skrattas åt än med.
Jag importerade, eller vad det heter, en spellista på Spotify som heter ”Svensktoppen 1970-1979” och tryckte igång och sedan undrade jag hur jag hunnit digga Sweet och Status Quo under de där åren för det var det jag trott att jag gjorde.
Jag kunde varenda låt. Nej, det är inte sant. Inte alla. Men många, många. Det var i sanning överraskande. Svensktoppsradion med Schytts och Jigs och Cool Candys måste uppenbart jämt ha stått på i mitt barndomshem, jag som minns att det mest var tyst.
Det var dagen efter Drottninggatan och kanske var det en slags tröst att landa i låtar som var hemma och vana. Musiken är en tillflykt för alla stunder i livet, goda som onda.
Låtar vi känner igen väcker som inget annat en trygghet, något att landa i och hålla fast vid.
Du kanske tror att dansbandens musik bara handlar om hjärta och smärta men det gör den inte, märker jag. I alla fall inte de som var inne på 70-talet.
Jag har aldrig varit någon dansman och därför aldrig haft möjlighet att släta av damer till strofer som ”Du tog en överdos, Tommy, på en skitig toalett”.
Låten ”Tommy” med Janne Önnerud handlar om just det, om en kompis som blev narkoman.
Och mer: ”Det var en spännande dag för Josefine” handlar om en flicka som sin första skoldag börjar mobbas för sin hudfärg, ”Den stora dagen” om damen som köper hem tårta till sin födelsedag men bortglömd av sina barn tvingas fira ensam och balladen ”El Lute” om en man som dömdes för ett brott han inte begått.
Mörka skärvor av livet förmedlat via bruksmusik att hångla till med en stänkare i varje ben.
Så mycket som kom tillbaka genom den där låtlistan.
Som när jag hos morbror Gösta, i hans sommarhus vid Roxens strand, lade ”Vinga fyr ligger inte vid Mälarn” på grammofonen fast jag egentligen inte fick, rädd för repor i vinylen som han var.
Gösta rökte röd Commerce, jag var tio och hade snedlugg.
Det fanns inget som var för udda att skriva och sjunga om för 70-talets kostymband: ”Vad har du under blusen, Rut”, ”Hallå du gamle indian” och ”Göta kanal, lummig och sval, där simmar sällan någon haj eller val”.
Bättre blir det inte. Eller jo. Men sällan lika roligt.