För något år sedan fick jag skrämselhicka när det började talas om att överlåta ansvaret för färjetrafiken till Region Gotland, som ju kan ståta med ett långt och skamfilat pärlband av inkompetenta upphandlingar.
"En räkmacka för redaren", skrev jag då, trots allt lugn i min förvissning om att den enda av parterna med praktisk och faktisk färjekompetens - Gotlandsbolaget - skulle fixa en hyfsat lugn överresa.
Ändå drog jag i höstas en lättnadens suck, när infra-strukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) även formellt konstaterade: ickepickepö! Regionen får inte ta över rodret. Det behåller staten.
Och nu, under Almedalsveckans dimhöljda start, lät ministern en lokalpolitiskt synnerligen inkorrekt mina brisera på GA:s debattsida: Det rederi som vinner upphandlingen om framtidens trafik får ännu mer inflytande över turlista, priser och fartyg. Mindre makt åt folket, mer makt åt marknaden. Räkmackemajonnäs: Splash!
"Smygprivatisering!" hojtar riksdagsledamoten Christer Engelhardt (S) indignerat. Ja, jo. Säkerligen. Varför nu Elmsäter-Svärd skulle vilja eller ens behöva smyga med det?
Nå. Om vi förr snackade räkmacka, så har jag nu en känsla av att den här upphandlingen, ur redarperspektiv, blir helt i klass med färjornas nya och dubbelt så dyra de luxe-räkvariant.
Jag har också en känsla av att ministern och redarn redan samtalat över en och annan dito.
Återstår att se vad den majonnäs-smorda maktförskjutningen innebär. För gotlänningar kontra fastlänningar. För säsongsturism kontra ö-liv året om. För vinstvilja kontra lokalpatriotism.
Om det tvista ännu de lärde. Och jag.
****
Härom aftonen satt jag vid havet och filosoferade över hur vågornas svall ger en känsla av såväl trygghet och storhet, som av flyktighet och litenhet. Som livet självt, tänkte jag. Och så grät jag en stund. Stilla och skönt.
"Gråt medan du kan, för när du blir gammal tar tårarna slut", sade min farmor. Salig i åminne. Hon var en klok kvinna, men jag hoppas hon hade fel.
Fast klok och klok. Vem äger rätt och fel?
Under sina sista år var farmor dement. I tanke och känsla levde hon allt mer i fornstora dar, från sin rullstol på serviceboendet. Personalen kände henne ju väl och följde med när hon talade om farfar, trädgården och huskatten Misse. De lät till och med dörren till korridoren stå på glänt och ställde mjölkfat på köksgolvet.
En dag kom en vikarie till farmor. En ung flicka, som drog igen dörren och hällde ut mjölken. Farmor fräste.
- Öppna dörren, Misse ska in!
- Men Ella, du har ju ingen katt...
Ett hett meningsutbyte följde. Farmor blev allt mer kränkt, flickan allt mer förtvivlad. Så plötsligt såg hon räddningen! På farmors soffa låg en svartvit, ihoprullad gosekatt i fluffigt tyg. Flickan pekade lättat:
- Där är han ju, Misse!
Farmor fnös föraktfullt.
- Är du inte klok, flecka lilla? Den där har ju varit död länge den!
***
Bäst just nu:
Bubblor. Vita, rosa och känslomässiga.
Semestah! Två juniveckor brända, nu jobb hela juli - sedan tre augustiveckor ledigt. Längtah!
God service. Sämst just nu är dålig service. Kom igen nu, krögare - välj sommarpersonal med omsorg!