Räven klarade sig – och frågor om döende dandy
– En räv, en räv! Min första (och sista) jakt var inte så lyckosam, det vill säga inte för jägarna men för räven.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var då jag till mig av upphetsning över att få se en räv utanför Skansen, vrålade. Det jagade djuret fattade vinken och stack av in i skogen igen. Jaktdeltagarna blev snuvade på bytet och bestämde sig för att aldrig mera ta med ungar på en naturupplevelse.
Minnet dyker upp i dessa dagar av vargdebatt. Tidningsbilder med döda vargar känns betryckande, men en död varg är förstås bättre än en skadskjuten varg. Kan dessa gubbar som släpps lösa i skogarna med sina puffror inte skjuta klokt?
Och är alla nyktra? Har påträffat åtminstone en gotländsk jägare som verkade både aggressiv och på sniskan. Man höll sig undan. Och undvek att se honom i ögonen. Det hade kanske verkat provocerande.
När jag någon gång läser ett sansat inlägg om jakt och avskjutning så inser jag naturligtvis att det kan vara nödvändigt och rent av vara en välgärning. Visst, när det behövs, så gör det bara och på ett kompetent sätt.
Men att svamla om naturupplevelser i sammanhanget duger inte. Det går väl att fördriva dagen på en stubbe med efterföljande middag utan att skjuta på levande djur.
I dagarna skulle 27 vargar tas av daga och känslorna har svallat å det mest primitiva. Varghatare och motsatsen till dem har luftat sina känslor.
En ledarskribent har lanserat en salomonisk lösning på problemet. Stadsbor och lantbor ska helt enkelt byta plats.
Stadsbor som älskar varg och tysta vidder flyttar ut på landet, och landsbygdsborna som hatar varg och mygg flyttar in till stan. Häpp!
Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin men är rädd för vilda björnar. Skylten med Varning för björn däruppe i Jämtland kändes inte förtroendeingivande. Fanns det ingen tuff jägare i närheten som kunde rädda mig när buskarna knakade...
****
- Och var hänger Den döende dandyn?
Det är frågan som guiden på prins Eugens Waldmarsudde får återkommande av konstmuseets besökare. Tyvärr måste hon göra dem besvikna, det berömda konstverket av Nils Dardel finns på Moderna museet i Stockholm.
Men varför får då folk (däribland jag själv) för sig att dandyn är infälld i matsalsväggen på Waldemarsudde?
Förklaringen är Mari Jungstedts deckare Den döende dandyn där hon fantiserar kring målningen som för övrigt gjordes i ett rum på Muramaris.
Vid det här laget finns Jungstedts alla deckare i bokhyllan, inte för att jag gillar genren utan för att det är roligt att läsa om bekanta gotländska miljöer. Alltifrån konditori Siesta på Öster till Sandviken på Östergarn. Och antagligen är varje grusväg på ön korrekt beskriven.