Snart har jag jobbat fyra decennier i yrket som innebär en livsstil, en blandning av att vara nyfiken och social. Jag inser att det är en lyx att känna att nästan varje dag faktiskt är rolig och utvecklande. Jag drömmer inte längre om att ta årets bild eller få något stort pris. Däremot om att fortsätta öppna dörrar, granska bostadsbolag, storföretag och regionens verksamheter, att berätta och förklara för våra läsare vad som är på gång. Och att förhoppningsvis kunna göra lite, lite, skillnad – för någon.
Det som berört mig själv starkast den senaste veckan är landets räddningstjänsters bedrövligt få kvinnor, som vittnar om manlig attityd, sexuella ofredanden, och problem i organisationen när de blir gravida. Och fyrabarnspappan Jesper som gick till jobbet och hamnade akut på lasarettet. För att någon dumpat en brandsläckare bland hushållssoporna som han skulle tömma.
Det är i de där små stunderna av samtal och intervjuer, med dem som vågar berätta, som livet kommer nära. Och jag känner hur oerhört skönt det är att bli äldre. Jag är inte längre rädd. Inte alls för hur jag ska reagera. Eller för vad andra ska tänka om jag kommenterar vad de just berättar. Alla känslor finns i paletten och folk är så jäkla fina på att berätta. Om sorger och livet. Om kärleken och motgångar. Om hur det är att vara människa. Just för dem. Tack till er alla därute som jag möter, ni gör min dag till en bättre dag och era tankar blir till ringar på vattnet för andra.
Pennan som vapen och journalistikens förmåga att flytta berg gör mig varm om hjärtat. Några gånger har mina texter nått fram till läsaren med ett budskap så starkt att det förändrat deras liv. Jag skrev om chefen med ansvar för personal, och en hel verksamhet, som plötsligt insåg att det inte alls var det hon drömde om. Hon hoppade av. Mitt i livet. Och sadlade om till sitt drömyrke. Hon vågade dessutom berätta om det i en öppen och känslofylld intervju. Flera som läste den artikeln inspirerades att våga ta sitt nästa kliv i sina liv och att förändra. En kvinna som läst artikeln kände att hon ville leva alla dagar och inte bara jobba och vänta på slutet, för att eventuellt hinna leva lite kort där efter pension. Hon fick kraft av orden att ta tag i förändringen direkt – både jag och min intervjuperson berördes när hon hörde av sig.
Hungriga reportrar jagar bäst heter det. Men det gäller omöjligt mig. Får jag inte lunch blir jag sur och matarg. Därav satt jag härom veckan plötsligt i bilen mot Hemse – och åt kall potatis i handen. "Kall potatis i bilen till Hemse" kan låta som ännu en ny vemodig svårsång av Smaklösa. Men nej, det var min vardag i jakten på strömmen som försvunnit på Sudret. Nu äter jag hellre kall potatis och har kul på jobbet än äter flotta direktörsluncher på lokal. Upplevelsen är så mycket större. Helst föredrar jag alla dagar i veckan Restaurang Sjölyckan, det vill säga lunchrummet på jobbet. När jag jobbar kväll och ensam blickar ut över det mäktiga havet medan jag äter uppvärmd pasta är det ibland så bedårande vackert att jag får gåshud och måste nypa mig i armen.
Där i lunchrummet, och när livet blir enformigt och monotont, flyr jag ofta till mitt eget inre "Happy Place". I den gråaste vardagen går det att hitta ljusglimtar i den egna fantasin. Just nu längtar jag mest till nästa avsnitt av "Så mycket bättre" på söndag. Allra mest för att jag älskar Sophie Zelmani – som är precis tvärtom. Hennes bottenlösa tungsinthet och svärta är ren magi för en optimist.