Richard Marx, allt är faktiskt ditt fel
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om det är så vet jag inte, men jag har i alla fall ett musikminne. En enda låt på radion och vips så är det 1988 igen, jag har finnar, spelar ishockey och har konstant ångest över allt möjligt.
Det är inte alltid trevligt med tidsresor, och om man som i mitt fall hamnar i högstadiet blir det extra jobbigt. Högstadiet var ingen rolig tid, inte för mig i alla fall.
Puberteten kom som ett hammarslag i nacken och plötsligt visste jag varken ut eller in. Var det kul att leka krig eller töntigt? Var tjejer nåt man skulle bry sig om eller var de bara ivägen på gympan? Och om man inte skulle bry sig om dem, varför tog de då upp sån plats i hjärnan helt plötsligt?
Jag hatade inte högstadiet då, man kan inte se saker i perspektiv när man befinner sig mitt uppe i dem. Men i efterhand kan jag hata högstadiet och saker jag gjorde, eller inte gjorde för den delen.
Det hör väl till att vara vänd ut och in under den tiden antar jag, men ännu idag kan jag bli ledsen, arg och besviken på saker som hände och som jag inte visste hur jag skulle hantera.
Mest av allt är högstadiet bara ångest, finnar, armsvett och ett evigt kämpande för att få bekräftelse, bli sedd och vara cool.
Att få bekräftelse och bli sedd gick ganska lätt att ordna, jag var hyfsad i skolan (bekräftelse) och högljudd (bli sedd) men det där med cool gick nästan alltid och sket sig på nåt sätt.
Av nån anledning har jag sparat den jeansväst jag gick omkring med dag och natt i flera år. Den ligger i en låda i garaget och jag såg den senast bara för nån vecka sen. Jeansjackan ärvde jag av min bror, urtvättad svart och snedknäppt (snedknäppt! tack för den, brorsan).
Det första jag gjorde var att klippa ärmarna och det andra att sy fast en massa hårdrocksmärken.
Jag fick sy själv på mammas maskin, och det enda märkliga med det är att jag överhuvudtaget fick låna symaskinen till att skapa nåt så otroligt och ofattbart fult.
Men jag trodde att jag var cool, och det är möjligt att jag i totalt beckmörker också var det.
Hu för högstadiet. Bu för högstadiet. Tack gode gud att jag blev äldre.
Vilken låt det var jag hörde på radion som tog mig med på den där obehagliga tidsresan? "Hold on to the nights" med Richard Marx.
Hade en ny frontalkollision med vården på Gotland nyss. Jag har nåt knas med knät och åkte till akuten där de mer eller mindre uttryckligen sa till mig att åka därifrån.
Försökte sen i två dagar få telefontid till vårdcentralen utan att lyckas.
Det är sannerligen inte lätt att få tag på en doktor när man behöver dem. Det är också ett bra sätt att korta vårdköerna, och förmodligen är det så de tänker.
Okej då, det finns saker som gör mig glad när jag tänker på högstadiet.
Bland annat hade jag några grymt bra lärare som jag för alltid kommer minnas. Björnsson naturligtvis, Eskil och Carin för att nämna några. Fattar inte att de orkade med oss bara.
Men det roligaste enskilda minnet är när jag lurade studierektorn med Lacoste-tröja som alla var rädda för.
Jag, Jeppa och Henrik hade smällt smällare inomhus hela dagen och blev till slut ertappade och uppskickade pronto till nämnde studierektor.
Vi erkände bara den som vi var tvungna att erkänna (syo-konsulenten såg oss ju), varpå studierektorn blev sur och ville veta vem som smällt alla de andra.
Vi vägrade naturligtvis att säga vem. Men när han hotade med att ringa föräldrar och dra in betyg fick jag en idé och bad att få överlägga en stund med mina kumpaner.
Jag ville inte för mitt liv att farsan skulle få reda på mina dumheter, ordet "utegångsförbud" blinkade rött framför ögonen.
När studierektorn kom in igen sa jag att "vi säger vem som smällt alla de andra om vi glömmer det här för vår del".
"Okej", sa studierektorn.
"Det var vi som gjorde det", sa jag.
Heder åt honom som höll sitt ord, vi fick gå därifrån och smällde inga fler.
Än idag vet jag inte om det var jag som var smart eller om han lät sig luras. Jag väljer att tro på det förstnämnda.
Dock slog allt ändå tillbaka på mig när studierektorn berättade den här historien som en lustig anekdot på lärarkollegiets julfest. Farsan, som var lärare, var givetvis där.
En lista från ingenstans, fem låtar som får mig att minnas klassfesterna med bandspelare, popcorn och nervöst hångel i en lokal på gamla Terra Nova.
1) Allt med Richard Marx.
2) Madonna "La Isla Bonita" .
3) Bill Medley och Jennifer Warnes "The time of my life".
4) Patrick Swayze "She's like the wind".
5) Johnny Logan "Hold me now".