Jag ska bli riddare. Men först ska jag bli väpnare. Om än utan vapen. Och du lär aldrig få se mig på Strandgärdet. Så här:
Min stora passion, som med tiden antagit rent nördiga proportioner, är så kallad akademisk ridkonst. En filosofi och en livslång utbildning som, mycket kort sagt, går ut på att forma hästar och människor för strids- och ridkonst. Tänk Spanska ridskolan så hamnar du hyfsat rätt.
De stora ridmästarnas hundratals år gamla arv förvaltas också av ett internationellt riddarsällskap som fokuserar på ridkonsten. På samspel, styrka, smidighet och inte minst stolthet, hos både häst och människa.
I sommar rider jag mitt väpnarprov inför riddarsällskapets stormästare. Blir jag godkänd antas jag som grundmedlem. Fullvärdig medlem blir jag efter ett godkänt riddarprov.
Dit ska vi också, min häst och jag. Ett annat år.
Det är också det enda sällskap jag lär bli riddare inom. Det trots att vi på Gotland har en av Nordens mest förnämliga samling riddare, Torneamentum. Men där får bara män bli riddare.
De vill ha det så. Ett Ivanhoe-troget skådespel där bredaxlade machomän sållar sitt hjärtas dam ur publiken och får läktarnas järnrör att skallra av testosteronstinna segervrål.
Jag har tagit upp det här med riddarna, både som journalist och över ett krus medeltids-öl. Men nej. Män kämpar inte med kvinnor. Män kämpar om och för kvinnor. Punkt.
Och visst. Jag gillar män som är Män, och kvinnor som är Kvinnor.
Och visst. Historiskt fick kvinnor inte bli riddare. Inte ens Jeanne d’Arc dubbades.
Och visst, ibland har vi ridkonstnördar egna, mer estetiskt inriktade, uppvisningar i vackra renässans- och barock-klänningar. Ibland med vapen.
Men ändå.
Ändå provocerar det mig när någon - oavsett område - säger att jag inte kan eller får. Där är jag fortfarande en läpp-plutande, trotsigt stampande fyraåring. Inte för att jag kan eller ens vill kunna allt, utan för att jag avskyr att begränsas på förhand.
Det klarar jag själv, tack. Det också.
Och handen på hjärtat. Att utesluta kvinnor anno 2011, känns det inte lite... tja, DBW-mässigt? Inte för att jag åtrår deras röda baddräkter. En riddardräkt, däremot...
Jag menar; hur coolt vore det inte med en kvinnlig, stridande riddare på Strandgärdet? Som får välja en skön man ur publiken, att förvalta hennes hjärta och sjal medan hon strider - helst iförd rejält urringad ringbrynja, svällande kjolar och svallande lockar.
Fast det kanske inte vore helt praktiskt, eller säkert? Nåja. Det är smällar en riddare får ta.
Ah well. Jag antar att tiden inte är mogen. Inte jag och min häst heller, här och nu. Men en dag! Om inte annat får jag väl leka riddare med mina lika lekglada och lika nördiga, mestadels kvinnliga ridkonstvänner. Och de män som vågar möta oss, så klart.
****
Bäst just nu:
Riddare. Sluta aldrig vara Män. Vi Kvinnor behöver, trots allt, få drömma om att ni finns på riktigt.
Hästar. I sommar, om allt går som jag vill, får min kallblodige kämpe sällskap av en spansk hingst.