Jag har en vän som lite tungsint brukar konstatera att "Man får väl leva vidare – det är inte mycket annat att göra". Själv tillhör jag de som tycker att livet mest är kul. Men ibland måste man byta miljö. Göra tvärtom. Byta skitiga jeans och hästdynga i trädgården mot Solsidan på tv.
Längst ut på Saltsjöbanan i Stockholm ligger hållplatsen Solsidan på riktigt. Vi checkade in på Grand Hotell i Saltsjöbaden strax intill, och vi var de enda som kom i kasse från Ica Maxi. De andra hade kritstrecksrandigt. I lobbyn satt minst en kändis med surfplatta.
Gladast var jag ändå att vi lät bilen stå kvar hemma. Parkeringen sken som ett Dior-armband i kvällssol. Cross Country, BMW och mörka stadsjeepar i rader. Här hade en skitig gammal Ford fått skämmas.
Stockholm sväller för varje gång jag är där. Jag har hört att det är en lång dragspelsbuss om dagen som flyttar in. Stockholm har blivit kontrasternas stad. I Husby eldar de bilar och på Solsidan kör de segway.
Något har hänt med hela vårt samhälle. Lösenordet är effektivitet. Vi som har lyckan att ännu ha ett fast jobb arbetar nästan ihjäl oss. Samtidigt går var tionde utan sysselsättning. Jag går gärna ner tio procent i arbetstakt och släpper in nya arbetskamrater. Men så funkar det tyvärr inte. För hur skulle det se ut om alla gjorde likadant.
För mig är Stockholm ekipering. Jag älskar att handla second hand i häftiga butiker. Det gör att man är ännu mera udda i roliga kläder som inte alla andra har.
Söder är en oas i lugnare takt. Vik av från Götgatans brus, ta en lunch på Chutney och fynda ett par nygamla skjortor i butikerna på Bondegatan och Skånegatan. Sedan är i alla fall jag nöjd och klar för hemfärd.
Upp med båten är förväntningarna höga, vägen hem är en ren transportsträcka. För att göra skillnaden från lyxen på Grand hotell mindre tog vi hytt, som kallas kupé eftersom här är omöjligt att sova. Ja, barnen somnade på var sitt säte. Själv svepte jag in mig i de obefintliga filtarna, la mig på den obefintliga kudden på golvet med min jacka över mig. Förlåt, kapten, jag måste ändå ha somnat. Plötsligt vaknade jag. Med en känsla av att hundratals människor stod runt omkring mig och sjöng. Nationalsången ekade från en tv i kupén intill. Sverige hade vunnit hockey-VM, i den skitiga Forden från hamnen gjorde jag en värdig ankomst hem som guldmedaljör.
Skönast med att resa är att komma hem. För mig är Stockholm goda restauranger, men efter några dagar blir jag ganska trött på att äta ute och sugen på hemlagat. Första kvällen hemma stängdes köksdörren från insidan.
– Pappa, du får inte komma in!
Tiden gick och när jag knackade på hos de två matlagarna och undrade hur det gick, jag var ju vrålhungrig, fick jag en ilsken uppsyn tillbaka.
– Pappa, hungern är den bästa kryddan, sa den tioåriga kocken styvt.
Hur det smakade? Tomatsoppan med färsk kajp, kryddor och bönor var en himmelsk anrättning.
Rik är inte den med blankast bil. Rik är den som har barn så fina som mina.