Rikspuckotrafiken kastar pengar i sjön
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det fanns ett bilspel som kostade en krona där den gröna bakgrunden rörde sig medan själva bilen alltid var i mitten av skärmen. Och så ett lekrum då förstås.
Båten var med största säkerhet hur sunkig som helst, men vi bodde ändå i sovsäckar under trapporna och jag minns inte resorna som tråkiga, tvärtom.
Spännande var det. Om det inte gungade.
När man är liten har man inte tråkigt, man har bara mer eller mindre att göra. Tråkigt är något som kommer med puberteten, och det var väl där nånstans som båtresorna också blev en pina.
Nord Gotlandia. Graip. Minns ni dessa pinsamma ursäkter till båtar med sina inrökta, bruna heltäckningsmattor som alstrade så mycket statisk elektricitet att belysningen svajade varje gång man nuddade en ledstång?
Det är länge sedan nu, länge sedan man tillbringade sex rullande, långsamma timmar under trappor eller i kvava insideshytter. Och det är lätt att bli bortskämd.
Nu känns tre timmar till Nynäs som lång tid.
Det har sagts mycket klokt i debatten om färjetrafiken de senaste dagarna. Det har sagts en hel del korkat också, men dumheterna kommer antingen från Rikspuckotrafiken eller från förklädda flygplanslobbyister, och ingendera kategorin går tyvärr att ta på allvar.
Utredarna på Rikspuckotrafiken är kanske det bästa exemplet just nu på hur man kastar statliga pengar i sjön.
Vad har de i lön? Vad kostade deras rapport? Tänk om man tog de pengar som oduglingarna bränt de senaste åren och skänkte dem till Haiti istället, då hade man i alla fall åstadkommit något gott.
Istället sitter byråkraterna bakom sina skrivbord i Sundsvall och låtsas som att de vet något om Gotland. Som om de vet vad vi behöver. Som om de förstår vad det innebär att vara beroende av att åka båt om man ska nånstans.
Om jag kunde trolla hade jag flyttat Rikspuckodirektör Ulf Lundins sommarstuga tre timmar längre bort. Sen skulle jag plugga hans fina turbovolvo så att den bara går i 50. Öga för öga, tand för tand.
Barnsligt? Antagligen.
Men inte lika infantilt och inkompetent som att var femte år presentera en rapport med en mer eller mindre tydligt uttalad ambition att sätta käppar i våra hjul, krossa våra drömmar och slunga oss tjugo år tillbaka i tiden.
Jag är alltid stolt över mitt jobb och min tidning, men det händer att det ibland är extra lätt att gå till jobbet.
De senaste dagarna har varit såna.
Anledningen är naturligtvis den kampanj vi dragit igång på GT som heter "Rädda Gotland".
Det är kampanjjournalistik när den är som allra finast. Och ytterst är det precis vad det handlar om, att vi tillsammans ska rädda Gotland undan de rikspuckon som tror att vår färjeförbindelse går att likställa med kollektivtrafik.
Det märks att gotlänningarna fått nog av tramsande. Gensvaret har varit enormt, och kampanjen bara växer. Det här handlar inte om GT eller vi som jobbar här. Det handlar inte om upplaga, nyhetskonkurrens eller partipolitik.
Det handlar om att vi som älskar Gotland, vi som vill överleva här och alla de som vill åka hit faktiskt gör något tillsammans för att visa hur viktig fastlandsförbindelsen är för oss.
Det är en rakt igenom gränsöverskridande fråga som berör gammal, ung, fattig och rik.
Vi sitter ju, om uttrycket ursäktas, faktiskt i samma båt.
Nuförtiden uppskattar jag att åka båt.
Om jag åker utan barn, vill säga.
Med ungar handlar båtresan om tre timmars överlevnad och jag andas inte ut förrän de är säkert fastsurrade i sina stolar igen på bildäck.
Förr, i mitt barnlösa liv, kunde jag irritera mig på alla dessa fotsvettsluktande ungar som sprang omkring och skrek till synes helt utan ägare.
Inte förrän någon slog sig fördärvad, eller slog någon annan fördärvad, såg man en mamma eller pappa titta fram bakom sin tidning för att eventuellt plocka upp resterna av illbattingen.
Nu har jag något större förståelse för dem.
Men att få åka båt ensam, ah, det är en lisa för själen.
Bara få sitta tyst i tre timmar och glo ut på ett grått hav med musik i lurarna och en tidning fri från youghurtkladd i knät.
Listan! Fem irriterande saker på Gotlandsbåtarna.
1) Snåljåparna som istället för att köpa vilstol bäddar ned sig i sofforna i restaurangen.
2) Folk som gör nummer två på handikapptoaletten/skötrummet utan att vara handikappad eller blöjbarn.
3) Fullt friska latmaskar som ockuperar hissen så att halta, lytta och småbarnsföräldrar tvingas ta trapporna.
4) Den ändlösa informationsfilmen som åtföljs av lika långt meningslöst babbel från kapten och information från informationen. Sätt upp en skylt med texten "Res på egen risk" istället så det blir tyst nån gång.
5) Att man med flit gjort sätena i kupéerna så smala att det inte går att sova på dem.