Rondellkörningen kan bli en riktig mardröm
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har själv några rondellminnen som jag aldrig glömmer.
Det första minnet är från min uppkörning för en herrans massa år sedan.
Jag valde att gå en intensivkurs i Mora. Jag bodde inackorderad och gjorde ingenting annat än läste teori och övningskörde i en vecka. Efter några veckor fick jag komma tillbaka till Mora för att köra upp.
I Mora fanns det på den tiden en rondell. Och det var där det hände.
Jag hade fram till dess att jag kom in i rondellen klarat mig alldeles utmärkt. Jag skulle bara ta mig igenom rondellen och sedan lämna över till en annan person som också skulle köra upp.
Jag kände alltså att målet var nära när jag förstås fick motorstopp. Mitt i rondellen dessutom. Pionröd i ansiktet ursäktade jag mig, fick igång bilen och tuffade vidare. I det läget trodde jag att det var kört och att det inte skulle bli något körkort. Men den person som jag körde upp för var en mycket förstående man. "Även om du har haft körkort i 20 år kan du få motorstopp i en rondell. Det viktigaste var att du placerade dig rätt när du körde in i rondellen. Jag tänker inte underkänna dig för det här", sa han och jag drog förstås en suck av lättnad.
På den tiden skrevs teoriprovet i samband med uppkörningen. Och det blev en pärs det också. Kanske inte själva provet, utan för att körkorten låg upplagda på ett skrivbord. Jag kunde se mitt körkort framför mig där det låg på bordet. När provet var rättat, och man hade klarat det fick man körkortet direkt i handen. Det var stort och det var en händelse jag aldrig glömmer. Och i efterhand har jag bara skrattat åt fadäsen i rondellen.
Skrattade gjorde jag däremot inte när jag hamnade i mitt värsta rondellkaos någonsin i Paris.
Familjen var på bilsemester i Frankrike det fantastiska VM-året 1994. Vi hade varit på Disneyland utanför Paris och skulle vidare till den franska atlantkusten där vi hade hyrt en lägenhet. Vi skulle ta oss ut på ringleden runt Paris. Vi visste att vi skulle svänga höger ganska nära stan.
Vi kom allt närmare de centrala delarna av Paris, och till slut kom en skylt att vi var inne i stan. Vi hade helt enkelt missat att köra av i tid.
Jag kände mig mer och mer desperat ju längre in i centrala Paris vi kom. Den enda trösten var att det var lördag förmiddag och inte riktigt lika tät trafik som en vardag.
Jag hade varit i Paris tidigare. Då lovade jag mig själv att aldrig köra bil i den staden. Det var djungelns lag som gällde. Folk parkerade på trottoaren och uppträdde som vildar i trafiken. Hänsyn visste ingen vad det var.
På något sätt var jag tvungen att ta mig ut ur stan. Till slut kom vi fram till en rondell. Och jag ljuger inte om jag påstår att den var åttafilig. Rondellen var vårt hopp att åka tillbaka samma väg som vi kom in. Men det gällde att ta sig in i den.
I Frankrike är det bilarna i rondellen som ska lämna företräde till dem som vill in. Inte tvärtom som i Sverige.
Men tror ni att någon stannade för att släppa in oss? Icke!
Till slut hittade jag en lucka och tog mig in. Nu var halva slaget vunnet. Nu gällde det bara att ta sig ut också. Jag låg i mitten av rondellen någonstans, och var tvungen att åka runt något varv innan jag hittade en gata som jag kunde ta mig in på.
Visserligen var det inte samma gata som vi hade kommit ifrån. Men vi följde den ändå och kom efter några timmars ofrivilligt turistande i Paris ut på ringen och kunde fortsätta färden mot vårt mål. Åtskilliga timmar försenade, men många erfarenheter rikare.
Sommargotlänningen Melissa Horns debutalbum "Långa nätter" är värd mycket mer än de två stjärnor skivan fick i GT i onsdags. Jag spelar den hela tiden, och den blir bara bättre och bättre. Hon gör en duett med Lars Winnerbäck som är hur bra som helst.
Ed McBain gick bort för tre år sedan. I dagarna kommer hans absolut sista bok ut om Steve Carella och hans 87:e
polisdistrikt i den fiktiva amerikanska staden Isola (som förstås är New York). I 50 år gav Ed McBain, som egentligen hette Evan Hunter, ut böcker om Carella, som dock själv åldrades väldigt långsamt under dessa 50 år. Synd att det bara ser ut så här i böckernas värld.
Blev helt paff när ett rådjur dök upp på vägen i närheten av Buttle i söndags. Det var första gången jag såg ett rådjur på Gotland. Jag krockade med ett rådjur på fastlandet i mitten av 90-talet och vet att det kan bli en ganska kraftig smäll. Så se upp, rådjuren är inte så ofarliga som de ser ut.
Trevlig helg!