Rör bara inte mina 90-vägar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mer vansinnig än jag redan är.
Jag kommer dessutom drabbas av magsår och ett och annat slaganfall.
För om det blir 80-gräns innebär det att mördarsniglarna som idag slentrianmässigt kör tio kilometer saktare än maxgräns sänker sin fart än mer.
Få saker irriterar mig så mycket i trafiken som folk som ligger i åttio och fiser. Jag blir provocerad. Jag blir upprörd. Jag blir alldeles för arg i proportion till företeelsen, jag vet.
Men jag kan inte hjälpa det.
Dessutom har mördarsniglarna en tendens att alltid slicka mittlinjen, aldrig flytta sig åt höger, alltid dyka upp när man har brådis och alltid, alltid, alltid svänga av där jag ska svänga så att jag måste ligga och glo in i deras i sakta mak framsniglande bakre kofångare.
Man ska anpassa sin körstil efter rådande trafiktempo fick jag lära mig i körskolan. Och en mördarsnigel är enligt mig ett lika stort, om inte ett större, hot mot trafiksäkerheten än nån som kör tio kilometer för fort.
Extra provocerande är det när mördarsnigeln i fråga kör en splitter ny Chrysler med åtta cylindrar och tvåtusen hästar under huven. Vad ska du med den bilen till? Ge den till mig så får du min risiga nittifyrfemma istället.
Man får inte skriva så här. Jag vet det också.
Man ska vara politiskt korrekt och prata nollvision och helst av allt propagera för att ingen ska köra bil alls. Och om vi nu prompt måste köra ska vi helst göra det när ingen annan gör det, och i en hastighet som skulle få en traktor att rodna.
Jag vet allt om nollvisionen. Jag vet att sänkt hastighet sparar liv. Jag vet att jag förlorar löjligt lite tid på att köra 80 istället för 90. Ja, jag vet allt det där, så kasta moralkakorna på nån annan.
Jag vet, men vill ändå köra 90. Helst ännu fortare.
Gör det mig till en dålig människa? Kanske.
Men det får väl vara så då. Rör bara inte mina 90-vägar.
"Ljus anpassat för att visa den kliniska situationen".
Vad i herrans namn betyder det?
Jag har stört mig på den meningen ända sedan jag såg den idiotiska tandkrämsreklamen första gången. Vi tar det igen:
"Ljus anpassat för att visa den kliniska situationen".
Anpassat hur då? Till vilken situation? Hur är den påstådda situationen klinisk? De håller ju bara upp några plakat med en perfekt - och kritvit - tandrad.
Nä, mig blåser ni inte så lätt. Istället för tramset om kliniska situationer borde det stå "Ljus anpassat för att lura dig till månen".
Eller ännu heller: "Du fattar väl att dina tänder aldrig kommer bli så här vita även om du borstar arton gånger om dan med vår svindyra tandkräm".
Jag hör igen! Hörapparater, o härliga uppfinning!
Jag blev bestulen på min jacka för några veckor sen (i Stockholm naturligtvis, typiskt nollåttor, det vet man ju hur såna är). I jackan låg mina hörapparater.
Jag är tveksam till att tjuven kommer ha nytta av dem, men för mig ställde det till en hel del strul.
Men mest drabbad blev min omgivning. Jag hör det jag hör, och det jag inte hör vet jag ingenting om. Men omgivningen tror ju att jag uppfattar vad den säger till mig, men istället för en reaktion möts den av ignorans.
Jag är inte alltid världens trevligaste, men utan hörapparater blir jag drygare än messmör.
Det är som en uppenbarelse varje gång jag pluggar in. Sånt som bara var en gröt blir plötsligt glasklart.
Audionom-Ola drog liknelsen med någon som ser dåligt och får glasögon. "Färgerna blir inte starkare, men man ser vad de föreställer."
Det är inte bara ett handikapp att höra dåligt. Ibland är det en välsignelse.
På barnkalas till exempel.
För mig är det bara att plocka ur, och plötsligt går det att överleva en stund till.
Det är inte riktigt lika oartigt att plocka ur ett par hörapparater som att stoppa in ett par öronproppar.
Listor. Den här gången blir det en innelista med folk jag tycker gör bra saker.
1) Mikael Waktel. Tränare i Dalhem som tog sig upp i division 3, en av öns bästa fotbollsdomare och, som jag brukar säga, en trevlig skit.
2) Yvonne Winarve. Arbetskamrat som efter troget slit med sin revy nominerats till kommunens kulturpris.
3) Svärfar. För att han tar sig tid att pyssla med sånt jag inte kan eller hinner.
4) Scandictjejen i kundtjänst som lät mig boka om en icke ombokningsbar hotellvistelse när dotterns vattkoppor sabbade vår planerade stockholmsresa.
5) Bengan, fotograf på GT som åker till jobbet extra tidigt (och ibland på lediga dagar) för att på sitt eget sätt sprida solsken och optimism omkring sig!