En SS-man i ett arbetsläger tog ett litet barn, höll det i benen och slog huvudet mot väggen. Efter det fanns det ingen bebis längre. De slängde den på en kärra. (Bruno Frister)
I Auschwitz var det ännu värre. Där kunde du inte planera någonting, du kunde inte räkna ut någonting, inte känna någonting. Jag var avtrubbad, jag hade inga känslor. Det blev en normalitet. I Auschwitz fanns det inte ens utrymme för sorg. (Tauba Katzenstein)
Min mor kände de första fosterrörelserna i mars 1938, alltså samtidigt med Hitlers anschluss i Österrike. Jag var ett efterlängtat barn men det var inte en så lämplig tidpunkt. (Judit Ljungberg Miklos)
Min pappa var rädd att jag skulle få löss så han klippte av mina långa flätor. Jag blev så ledsen att jag inte pratade med honom på flera dagar. (Zsuzsanna Reisch)
Rösten i den här spalten är för en gång skull inte min, istället är det röster från de som överlevde Förintelsen. Alla hämtade ur boken med just det namnet –”Överlevare – röster från Förintelsen” – som ges ut på måndag på 75 årsdagen för Auschwitz befrielse.
Det är en av årets viktigaste böcker. Journalisten Bernt Hermele och fotografen Cato Lein har under två år rest runt i Sverige och intervjuat 130 personer ur den sista generationen Förintelseöverlevare. Alla bär de ett gemensamt trauma, men deras erfarenheter är unika.
Det är raka, karga berättelser, drömmar och mardrömmar, sammanbrott och livslust. Berättelserna har tidigare kunnat höras i podcasten ”Överlevarna”.
Jag bodde i barack 24 i Auschwitz. Jag blev pryglad av en SS-vakt. Han var en jävel. De tvingade mig att bära flickor som de skjutit, jag fick bära dem på mina axlar. Blodet rann över mig. Jag tvingades bära dem till krematoriet. Sådant orkar man inte förlåta. (Regina Naftaniel)
Min pappa dog två dagar efter Bergen-Belsens befrielse. Jag antecknade i min bok ”min pappa är död” och sedan vad vi fick för mat den dagen. Jag var helt avtrubbad. Senare har jag sörjt honom fruktansvärt. (Susanna Christensen)
Jag avundas folk som kan tycka om sig själva. Det är fantastiskt – de klär sig, de tycker om att få saker, de tycker om att äta god mat, de tycker om allt som gör gott för kropp och själ. Jag kan aldrig koppla bort nazisterna. Kanske för att de tagit min värld. (Genia Litwin)
Spring! sa någon bakom min rygg och rörde vid min arm. Jag vet inte vem det var, men jag hoppas det var min far. Det skulle i så fall vara vår sista kontakt. (Piotr Zettinger)