Det händer att jag tänker att jag kunde supit hårdare. Sniffat lim, rökt på, knocked out and loaded.
Kanske inte politiskt korrekt, men tankarna finns ibland: svinat, flugit högt, landat hårt men tagit mig in i det dekadenta och levt bakom en minneslucka.
Rullat in näck och nitad i helt fel forum. Gjort skandal.
Jag har gjort ganska mycket i mitt liv men aldrig har jag gjort riktig skandal.
Jo, det har jag, även om de är få. Jag åkte hiss just näck och nitad i Alperna en gång, till exempel, ner i foajén bland allt midnattsfolk och vände.
Jag försökte närma mig det vilda under ett kort karriärsförsök inom musiken. Det är 15 år sedan nu och då rann det ner ett och annat flera dagar i veckan är flera.
En tid med barré och bryggor då inte alla kvällar nätter morgnar var fria från dimma. Det var kul, ett välbefinnande att slira loss. Och det händer väl att jag gör än i dag även om intaget är ytterst sparsamt.
Men jag hängav mig aldrig helt utan hämningar, inför det fanns och finns en spärr.
Jag läser boken "Den ocensurerade sanningen om punken" och jävlar vad de silar och suger och knaprar och knullar till höger och vänster och framåt och bak och tänk att ha fått vara med där med Iggy och Lou och Thunders och Patti Smith. Bland tjutande gitarrer och i sunkiga kvartar i en tid som gick till historien.
Eller i andra sådana sammanhang här hemma. Du vet, kittlingen inför det osedda, oupplevda.
Det är mot allt förnuft men i tanken finns en kittlande lockelse till det liv som under den romantiserade ytan förstås inte annat än krackelerar till en okontrollerad misär.
För folk dör ju.
Stjärnor har dött. Människor från mina skolår har dött. De finns i skolkatalogen med de finns inte mer.
Jag kunde ha blivit ett vackert vrak. Kunde låtit betongen gunga, gasat och sniffat och flummat. Nej, det kunde jag inte, jag hade aldrig vågat.
Feg som jag är och för klok för att ge mig in i allt som verkar farligt, snar att dra mig tillbaka när jag inte har kontroll.
Men jag satt vid tv:n 1977, när jag var 15, och såg "Lära för livet", lika gammal som huvudpersonerna i serien, vilka både rökte, ölade och sniffade thinner.
Häftigt, minns jag att jag tyckte.
Men senare såg jag även filmerna "Ett anständigt liv" och "Vi barn från Bahnhof Zoo" och det var inga vackra berättelser från tillvarons skuggsida.
Men det händer att jag tänker att jag kunde supit hårdare, levt på gränsen, svinat mer och spytt i fler rännstenar bara för att se hur det hade blivit och om man ser något där i mörkret.