"Så händer det som ställer allt på huvudet"
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men så händer det som ställer allt på huvudet. Man kliver in på Kupan och där till höger sitter en nedslagen Tecknar-Mickey. Inte i sitt vanliga hörn, utan lite längre ut i lokalen, vid ett stort bord med plats för sex personer. Där han förut satt står nu en piedestal med en bukett rosor, så knallröda att de skulle få en uppstoppad tjur att reagera.
En annan blir minst sagt häpen. Vafalls, som Ulf Jönsson skulle ha uttryckt det. Jag får strax veta att det har förekommit klagomål från bokmalarna. Man har helt enkelt inte kommit åt litteraturen bakom Mickeys rygg. Och när undertecknad vänder sin breda ryggtavla mot bokhyllan, vilket brukar ske varje tisdag, så hade ytterligare någon hyllmeter dolts. Alltså, klagomålen är berättigade, men saken kunde ha lösts på ett bättre sätt. Vem skötte MBL-förhandlingarna?
Efter hand anländer gästerna. Först kommer Göran som tidigare körde taxi och lärde blivande Staffan Schejor att hitta rätt bland svarta och vita tangenter. Dock icke samtidigt får man hoppas. Det räcker gott med den osäkerhet i trafiken som allt mobilsnackande innebär. Kurre, också han med musikförflutet, anländer. Alla väntar nu på Allan, grabben som har spelat division två-handboll i självaste Malmö FF. Jag får veta att han handlar kvällsblaskorna till Mickey på vägen, eftersom Gretas kiosk numer inte öppnar förrän klockan tio.
Glad som tjejen bland färgburkarna på Snicken, träder den forne if-ifaren in. Jag är den förste som skakar han högerlabb. När det gäller fotboll så håller han på Elfsborg. Och hans kära gultröjade lag har vunnit med Björn Borg-siffrorna 6-0. Det är sånt som ska firas med kaffe och sockerkaka. Dagens vadslagning gäller IFK Norrköping. Ska laget gå upp i Allsvenskan eller bli kvar i serien under? Hundra riksdaler står på spel. Som att sno godis från småbarn. Jag passar.
Plötsligt sitter vi öga mot öga med ett bekant ansikte. Väldigt bekant. Jag hinner inte sortera fram namnet innan hon presenterar sig som Julia Bendelin. Jesses, henne som man så många gånger suttit på revyn i Klinte och suktat efter. Denna duktiga sång- och danskvinna. Hon vill ha en bild av gänget runt bordet. Jag får inte riktigt klart för mig om det är för att locka fler till Kupan eller tvärt om. Men alla ställer upp eftersom hon bjuder på nybakade bullar.
Dagen som började i moll har efter hand övergått i dur. Man sitter bra. Man har fått se Julia Bendelin på nära håll. Färska bullar. Liver leker. Jag vet inte om det är Ann eller Elisabet som ligger bakom ommöbleringen. Men faktum. Jag gillar den.