Jag försöker förklara Ingmar Stenmarks storhet för mina barn, men det går sådär. Inte hans överlägsenhet i backarna, kanske, det kan de nog ta in.
Men det där andra, hur en hel nation faktiskt stannade när han stod på start i Wengen, Kitzbühl och Madonna di Campiglio, orter vi lärde oss namnen på under de där 70-talsåren.
Hur riksdagsdebatter avbröts, hur tv-apparater rullades in i skolsalarna och hur det var praktiskt taget folktomt på gatorna.
Det där kan de förståeligt nog aldrig begripa.
Du såg väl SVT i måndags, första delen av fyra om våra hjältar, 56:orna, de som blir 60 år i år.
En vandring längs memory lane var det för mig som var med. Jag satt plötsligt inte framför tv:n i radhuset där jag bor, nej, jag var tonåring, hade läxor att göra och var förälskad i de flesta men inte ihop med någon.
Runt om mig bruna vävtapeter och träpanel, mamma var vid liv och ropade att maten var klar.
Det är tidens obönhörliga gång. Alltid denna tidens gång, i morgon blir i dag som blir igår.
Jag blir sällan nervös inför intervjuer, men när jag härom året fick möjlighet att intervju Björn Borg i Rackethallen i Visby darrade jag en smula, innan förstås även det mötet utvecklade sig till en alldeles vanlig pratstund. Låt vara att jag bad om en autograf.
Folk är ju trots allt aldrig mer än just folk.
Men: Det var inte i första hand BB jag träffade. Det var hela min barndom och uppväxt, symbolen för en hel tidsepok.
Och hur ska, när jag tänker rätt, mina barn kunna ta in det.
Det är som att bli förälder, ingen kan på riktigt förstå hur det är som inte varit med om det.
Att höra mig prata Borg och Stenis är som att höra min far berätta om dem som var stjärnor i slutet av 30-talet. Vilka det nu var.
Och hur kul var det. Tråkigt! Till gubbs som var i ropet tjugofem år innan jag föddes fanns inga referenser, inga känslor, ingen närvaro. Jag hörde aldrig radioreferaten, läste aldrig de tättextade tidningarna.
SVT:s serie är modern idrottshistoria men också en tillbakablick påhur vi tänkte, vad vi kände, vad som hände, hur ett helt folk samlades kring ett och samma tv-program, vi samlades i svartvitt och skingrades småningom i färg.
Omöjligt att förhålla sig till, nu när allt är tillgängligt hela tiden.
Jag kommer att kräva att mina barn, femton och tolv, ser resten av avsnitten tillsammans med mig.
Då kommer de också att lära sig en del om sin far.