Så många vi är som krokat i varandras liv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tänker aldrig på Malte Göransson.
Malte, som egentligen heter Mats, var en av många i min årskull och vi bodde i samma villaområde men mer än så var det egentligen inte.
Vi var aldrig nära polare eller så.
Däremot spelade vi i samma kvarterslag i fotboll. Vi kallade laget Puma och hade 12, 13 år gamla regelrätta styrelsemöten och dessutom såväl klubbkassa som gemensam pinup-kortlek.
När grabben halkade omkull så tårarna sen rann kom jag att tänka på Malte Göransson.
Hans tårar rann inte och inte ramlade han heller men fly förbannad blev han när jag prejade in honom i en trädgård den där sommaren.
Vi cyklade. Vi gjorde ju det då. Cyklade. Alltid. Fort.
Och i den rätt skarpa högerböjen i villakvarteret, där jag hade innerspår, upptäckte jag en stor sandfläck och tog därför en så vid sväng det bara gick för att inte kana omkull med min Crescent.
Så det blev ingen plats kvar för Malte som cyklade bredvid mig.
Och inte fick han stopp heller, kanske trodde han att jag nån gång för fan skulle lämna lite plats.
Han drog rakt genom den glesa häcken och in på någons gräsmatta. Fasen vad arg han blev. Jag hör hans "jävla idiot" ända hit.
Jag kom att tänka på Malte Göransson. Undrar om han lyssnar nåt på sin "Bakom kulisserna"-LP med Björn Afzelius som jag hade på lån i ett par år och trodde han hade glömt, när han långt efter Pumas storhetstid pinsamt nog bad att få den tillbaka.
Tänker på honom, undrar vad han gör, hur han mår, hur det blev med allt.
En av alla dessa tusentals människor jag haft omkring mig i livet och som betytt något för mig under en tid.
Så många vi är, som krokat i varandras liv ett tag men sedan skingrats i livet, var och en på sitt håll. Men ändå på något litet sätt påverkat eller påverkats av.
Han var tung back i vårt lag. Sköt hårt som as. Andra kvarterslag darrade när vi fick frispark.
Och sen Toll fick ett dunderskott i arslet där mäket av bollen brann som eld neråt låret fanns det inte en försvarare som vågade bilda mur när Malte tog sats.
Det var så vi fick vår konditionsträning: att hämta bollen de gånger han missade mål.
Ibland for den ända neråt Kvarndammen.
* * *
Jag har sett Toll i modern tid jag undrar alltid om han minns den där rövträffen. Men å andra sidan: hur skulle han kunna glömma?