Jag var på 70-årsfest och som jag satt där bland klingande glas och lyssnade på talen från släkt och kompisar från barndomen kom jag på mig själv med att faktiskt längta dit.
Det bragte mig en aning ur fattningen, överraskad av den hisnande tanken.
Aldrig någonsin har jag tänkt mig själv så långt fram i livet, men nu såg jag mig själv sitta där i stolen, parmesangratinerad sparris på tallriken, kallt vitt vin i glaset och mitt livs facit framför mig.
Så fint det verkade, så många svar.
Det finns de som tror att jag lever i nostalgin, att jag inget högre önskar än att bli 18 igen. Det är sannolikt baserat på det de läst av mig i den här spalten.
Och visst omges uppväxtåren av en viss sorts skimmer och det är, i mitt fall, många fina minnen att vila i.
Men ingenting är bättre än det som är nu, för nuet är det enda som går att göra något åt.
Allt det andra är lustfyllda tankelekar och melankoliska vändor i fantasin.
Åkeshovs slott i Stockholm, svällande grönska där ute, bubbel i välkomstglas och sedan sommarlätt buffé med lax och nybakat bröd och mitt i allt satt svärmorbror Lasse i blå kavaj, friskt leende med hela världen i sin hand.
- Så härligt att se er här allihop, synd bara att det kommer för tidigt, att 70 kommer alldeles för tidigt, men det är väl bara att gilla läget, som han sa.
Och sedan gick festen på med skratt och gamman bland folk som i många fall känt varandra alltid.
Jag tycker så mycket om sammanhang där det finns människor som känt varandra alltid.
Jag blev nästan tårögd av en del tal på festen, grabbar som en gång var tio och spelade kula som nu så långt senare i livet ännu ser på varandra med kärlek.
Det finns inget starkare än att ha vänner som vet var man kommer från, som kände ens föräldrar. De är en bas att vila på, med dem behöver man inte göra sig till.
En 21-åring jag intervjuade sa att det han kommer att sakna när han blir äldre är den ovisshet han känner nu, känslan av att undra hur allt kommer att bli: var bor jag, är jag gift, är jag rik, är jag fattig? Så spännande just nu att inte veta.
När jag såg den leende 70-åringen tänkte jag tvärt om; så skönt att veta hur allt blivit, att barnen fick det bra, att det mesta i livet blivit gott.
För att sedan vända sig om och gå vidare framåt i tiden, för när jag tänker mig dit, mer än 20 år fram, är jag fortfarande frisk och kry.
* * *
Men först, sommar: jag ska dricka kallt vitt vin, äta svart bröd med salt och olivolja och jag ska slicka på solen, så skönt ska det bli. Vi ses i augusti.