KVÄLLEn efter att pappa fått vingar satt jag hemma hos Urban och drack te. På begravningsbyrån fick jag visitkortet till en jurist som kunde hjälpa mig med bouppteckningen och det visade sig vara en klasskamrat från gymnasiet.
Så jag slog en signal och bjöd in mig, mer än 20 år sedan senast vi hängde med varandra.
Jag fick tacos och te och så kul det var att skingra sorgen och återuppta en tråd. Jag frågade om han ibland spelade den gamla Boomtown Rats-LP:n jag minns att han hade men det sa han att han inte gjorde.
Så mycket att ta tag i sedan jag tagit farväl av pappa. Alldeles stilla låg han, i kostym och slips och med en röd kalla mellan händerna, jag skrev om det förra veckan. Äntligen vila i evig tid efter bara tre fina dagar på det äldreboende han så mycket sett fram emot.
Jag, enda barnet, fann mig plötsligt stående i en virvel av telefonsamtal och saker som skulle göras. Kanske har du varit där men det hade inte jag.
Släkt och vänner att informera, boka tid på begravningsbyrån, banken, avsluta abonnemang, flytta möbler, ändra adresser, träffa en präst, hitta nycklar, ta beslut i stort och smått:
Vilken vers till dödsannonsen? Vilken förtäring till minnesstunden? Ett enkelt kors eller någon annan symbol? Vilka psalmer i kyrkan?
Jag tog en promenad i Illharjens porlande naturområde i Vetlanda där mamma, som sitter på sitt demensboende nu, och pappa tyckte så mycket om att gå.
Min egen familj kvar på Gotland och min pappa buren och vingar och jag gick där ensam för att hämta andan och jag stannade en stund och grät.
Jag såg Emån rinna, isen hade släppt och den sista snön drog sig in mot skogen. Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.
Jag tänkte på vad mamma sa där i sin glömska när jag berättat att pappa lämnat oss.
"Livet är kort. Man tycker livet är långt, men det är det inte, det är kort" sa hon och sen sa hon att pappa snart kommer hem från jobbet, han har lite mycket nu, och sen undrade hon vart vägen gick som går utanför fönstret.
Jag skrattade mycket den här dagen också, släppte mina känslor lösa. Jag fick den svarthåriga kvinnan på banken att skratta högt i kontorslandskapet. Jag hälsade på hos uppväxtkamraters föräldrar, sånt som jag tänkt så länge men som aldrig blivit av.
Allt som hänt var en påminnelse; saker varar inte i evig tid. Bara sömnen gör det, den en gång eviga sömnen.
Jag drack te och Urban vin. Det var en cirkel som slöts och började ännu ett varv.
Han lovade ordna bouppteckningen nästa gång jag kom till stan, det var inte bråttom, sa han.
Nästa gång i stan, ja. Då ska pappa begravas.